Du rann med sorgen längs asfalten och placerade ett femte väderstreck i trottoaren. Förvillade dig i skyarna och inandades julidofter med en hand nerkörd i jeansfickan och blicken fäst på mitt solbrända ansikte. I våra andetag gick vi in och ut ur varandra, blev ett gemensamt kött och delade samma tankar, samma känslor, tills jag inte längre visste var jag började och du slutade. Natten var ung men vi var yngre, du målade med en hand som aldrig skakade och jag suddade ut alla gränser och kladdade dit egna. Tog oss båda på större allvar än vi förtjänade.

Vi stod vid vägkanten med solen i ögonen och doften av bränt gummi i näsborrarna och du höll min hand hårdare än nödvändigt. Söt cigarettrök gjorde kvällen dimmig medan mina klackskor klapprade mot marken i takt med dina fotsteg och rosslande andhämtning. Jag visste inte om vi sprang ifrån någonting eller försökte komma närmare något annat, men vi rusade gatan fram med händerna svetsade i varandra och andan i halsen så fort din cigarett släckts. Dygnet med dig hade varit som 24 timmar på syra; ditt yviga hår hade fångats upp av vinden, våra leenden hade låsts fast i kinderna, vi hade skrattat, vi hade levt och vi hade känt oss lyckligare än vi egentligen var. Vi hade vridit och vänt på våra världar tills de passade oss, tills ljuset föll rätt, tills lyckan var mer påtaglig än olyckan. Kände du mina fingrar i din bröstkorg? Jag kramade ditt hjärta liksom du kramade min hand när vi följde vårt femte väderstreck och såg sorgen sippra mellan kullerstenen.