det står ett par skor där
står där mitt i hallen
uppfodrande
kom och kliv i oss

de är så vackra de där skorna
överdådigt pråliga och färgrika
de är höga och krävande
skrämmande och lockande

varje gång jag kliver i dem sitter de bra
de är inte för stora
inte för små
de sitter som de ska

i de skorna blir mina kliv självklara
frimodiga och nyfikna
målmedvetna och accepterande
jag går bekvämt i de där skorna

men när de inte sitter på...
tassar jag förskräckt omkring dem
försöker jag låtsas som att de inte finns
bingo, bingo
varje gång jag går genom hallen

inte kan väl de där vara för mig?
inte kan väl jag föra mig i dem?

klampar omkring i mina gamla träskor i stället
vrickar fötterna ständigt och jämt
klämmer in mig fast de ger mig liktornar och skavsår
suckar men biter ihop

vem har sagt att livet ska vara en dans på rosor?
vem har sagt att just jag kom till världen, osv, osv?

det står ett par skor där
står där mitt i hallen
väntande
det är ingen annans skor
de är mina
jag har själv ställt dem där