De stirrade på dig och jag såg att det gjorde dig obekväm.
Men som alltid så tar det ett litet tag innan jag inser varför de stirrar.
Jag glömmer jämt bort att du inte ser ut som alla andra
att du har ett ärr som rivit upp halva din kind.

Du tycker jag är dum i huvudet för den sakens skull...
Du tycker jag är dum som inte märker att du är "ful"
Men jag kan inte riktigt anklaga dig för något eftersom jag tycker du också är dum.
Det stör mig så enorm att folk bara ser ditt ärr när de först ser på dig.

Men jag vet att personlighet inte skiner ut direkt, men om den gjorde det...
då skulle jag få kämpa mot alla dem som skulle vilja ha dig.
Om de bara kunde göra som jag så skulle du aldrig behöva tänka på ditt ärr.
Du skulle inte behövas påminnas av alla de dåliga minnen som den tillför.

Det stör mig att du jämt förväntar dig att jag stirrar på ditt ärr och du kan aldrig få det in i din skalle att jag möter hellre din blick eller ditt leende.
För oavsett vad du, eller de andra, tycker eller tänker så ser jag ditt sanna jag och du är vackrare än någon annan jag någonsin sett