långsamt trasas möjligheterna

för sent upptäcks den alltid;

känslan av att det är det

det kan falla som fetvadd

mellan flickor som

ville vara tvillingsystrar

som höll händer höll upp

varandras hakor

genom barnår, tonår

flyttahemifrånår

för att få syre

du var så ledsen och

jag var den som inte verkade

vara det och vågen vägde någonstans över

åt fel håll

och jag föll

långsamt

föll jag bort

kommer du ihåg hur jag en gång

föll ned på knä och friade

mitt utanför tunnelbanan hur

jag drog genarade du

till kvarterssyltan där jag samlat

alla jag kunde få tag på

med blommor

det var din födelsedag och du

bar den ringen länge

och våra picknickar på

skogskyrkogården

där du ville vara

nära din pappa och jag

fick vara nära dig

och hur alla lampor slocknade

en gång och hur

rädda vi blev

alla fester du grät på

att jag alltid försökte trösta

i flera år försökte jag

tills din prins kom och du skulle

bli så lycklig men verkade inte så och

jag fick inte komma hem till dig

för att det var så stökigt

fast sara, det hade det alltid varit

så det borde inte ha spelat någon roll

vi var häxnamn, en tjuvrökande

bortskämdsommar  hos dina

morföräldrar i finland,

smidda planer, vi

var de enda som visste

hur snygga vi var

även om du trodde på allt

[du läste i en dingding värld,

alla fotografier av din aura]

och fast det hände att du trodde

att du behövde platta till mig

genom att prata om dina bröst

[att de var så mycket större]

eller att du gick iväg med

mina avlagda flammor

på några av de där

festerna

där du grät så

är det fortfarande jag som

ser med tvillinghjärtat

hur bra du var

är

och som saknat dig

hur jag saknar dig