och jag gick längs strandpromenaden

i torrevieja där en annan svensk flicka

dykt ned och slagit huvudet i en sten

hon dog

många gör det

och jag har väntat på olika platser

på att döden ska hinna upp mig

ibland

för jag är inte tillräckligt drastisk

i min sorg, men den kom aldrig

och nästan varje stund vill jag ju

ändå vara kvar och hellre leva

för alltid än att någonsin dö

men det finns ett tungsinne som

petar med sitt kvistlika finger

upp ur djupet ibland

en gång såg min äldsta son mig då

fördämningarna brast vid en död kropp

som låg finklädd och som nyss varit min morfar

nu är sonen tonåring och skriker åt mig

för att jag aldrig gråter

som att det gjorde mig hård

och jag gråter tysta tårar nästan varje dag

men inte över slag och fula ord,

eller inte då och där iallafall

min mamma brukade gråta för

att få som hon ville

och lilla storasysterflickan jag

blev än mera lydig

en bekant säger något till mig om karma

och jag blir arg som en låga

från en sten

om verkligen alla de här livets straff är förtjänade

så kan jag lika gärna bli martyr

men vilken sak skulle jag dö för

och var är min tro