"Kan man få en låtsasmamma?" frågade min lillebror......

Vi skulle på begravning, en dag i mitten på december, jag var lite sen, fick springa från bilen. Jag hade inte sett mamma på några dagar. Jag förstod direkt vi sågs att något var fel.

I 8 timmar försökte vi förgäves få henne att följa med oss till sjukhuset.
Jag bönade & bad, tårarna rann.
Jag skrek, jag hotade, jag försökte slita med henne ut i bilen.
Hon vägrade, viljan är fri.

Maktlösheten är grym.

Jag glömmer aldrig när vi anlände till sjukhusets akutmottagning, det var mamma, moster & jag. Det blev en lång dag och mamma lades in.
Några dagar under jul fick hon komma hem.
Mamma älskade julen, men hon blev aldrig sig själv igen.

Jag förlorade fotfästet, balansgång på rakbladsvass egg.

Jag visste inte att mammas starka röst kunde vara så liten & svag,
och vetandet skar upp djupa sår i mitt inre.

Framför våra rödgråtna ögon tynade vår älskade mamma bort.
Knappt 2 veckor efter den där skrämmande decemberdagen drog hon sitt sista andetag, vi var alla där, höll hennes hand, på samma sätt som hon var där för mig, den dagen då jag föddes.

Det fattas en del av mig,
och maktlösheten den är grym.

Saknaden river inuti,
men minnena är älskade.

"Kan man få en låtsasmamma?" frågade min lillebror....
Vad är det meningen att man ska svara på det?


(Tag hand om de du älskar)