Långa dagar, falska skratt, falska leenden.
Korta dagar, falska skratt, falska leenden.
Men vad ska man göra?
Hela mitt liv har jag väntat, på någon som åter liknar mig.
Hela mitt liv har jag längtat, på någon som åter ska befria mig.
Hur länge ska jag behöva be? För att någon här ska se?
Allt som de gör mot mig, innanför mitt iskalla skinn.
De äter upp mig inifrån, lite i taget. Bit för bit.
Det går sakta. Ingen ser, men jag känner.
Jag känner varenda tugga, som försvinner ifrån mig.
Kära vänner, jag tycker om er.
Men kan ni hjälpa mig? Jag glider längre och längre bort härifrån.
Kan inte längre lyssna, på vad skratten kommer ifrån.
Försöker resa mig, men jag skakar.
Ramlar åter ner.
Ingen ser, ingen hör, kommer ihåg eller förstår vad jag en gång kom ifrån.