Du skrek varg varg varg så många gånger att jag trängde bort ljudet av din röst, så jag missade, när du verkligen
menade
allvar.

Kan du förlåta mig?
Kan du glömma att jag svek dig?
Jag saknar dig.

Du skrek varg och grät inombords
så du borde förstå
att jag inte trodde dig,
när du skrek på riktigt och högt
att du skadat dig på riktigt,
nu.

Lianer och liknelser och sorg och glädje och tomhet och öde hus och kärlek och vitt vin och grått och rött och allt däremellan.
Kan du förlåta mig nu?

Jag kommer i fortsättningen alrig slå dövörat till
när någon skriker att "Vargen kommer, Vargen är här!"