Oh vår strand i Tylösand
en soldröm i evigt guld, som blev gömd
inte alls glömd men ur minnet
mången gång tömd
och nu igen tömd...

Solen, som vår kärlek brann
där den evigt rann
varför, jo vi varandra fann
men tiden var så kort
vi inte allt hann
soldrömmen
önskedrömmen
försvann
vad jag lärde
vad jag vann...

Klädda i badkläder båda utan status
och yttre attribut, hade vi för varandra
gjort debut, bara genom att på en sandhög sitta
och på varandra titta och hitta att kemin
stämde, som hand i handske fullt ut...

Och när jag soltrött föll bakåt på filten
och blundade för att solen lyste så starkt
då tycktes mig rösten som hördes
när orden till mig fördes
att av dessa jag ännu mer rördes...

Men det var då
allt sen i mig snördes ihop
när du sen sa att nu måste du gå...