tio år
det har nästan gått tio år
men när jag sluter ögonen
kan jag fortfarande se ditt ansikte
jag kan se kroppen
som bär den slitna bruna t-shirten
och de matchande kortbyxorna
jag hör fortfarande knarret från de bruna sandalerna

när jag sluter ögonen återupplever jag paniken
när jag backade och insåg att jag var fast
jag känner dina händer överallt
lukten från ditt nyrakade ansikte
samtidigt som din tyngd trycker upp mig mot skåpet
smaken av dig när du pressar ihop mina läppar
blandat med tårar från mitt läckande ansikte

jag hör ljudet av en dragkedja
av tyget i min nya klänning som slits sönder
jag hör fortfarande rösten som viskar till mina skräckfyllda ögon
den varma andedräkten som spottar ut meningen;
"jag sa ju att jag skulle lära dig"

du lämnar mig
med ett hånflinande leende
i en hög på golvet
med en smärtande kropp
blåmärkta armar
och rinnande vätskor
märkt för livet

hur känns det att ha släckt en sextonårig stjärna

jag borde ha förstått
när du memorerade schemat
hört alla varningsklockor
när du sa att jag hade ögon som en jungfru
när du för första gången sa att du skulle lära mig hur man gör
inte varit så naiv när jag kände kyssen i nacken
då skulle det aldrig ha hänt
om jag hade varit annorlunda
gjort någonting
skulle det aldrig ha hänt

jag skulle slippa känslan
av att vara smutsig
veta att jag aldrig kan tvätta mig ren igen
ingenting värt
jag förvandlas till en måltavla
för skammen
för skulden
för hatet
för hela känsloregistret

jag får skylla mig själv

det har nästan gått tio år
sedan jag lade locket på
byggde upp starka murar
förträngde minnena
för att kunna uthärda
skapa metoder för att inte förgöras

tio år
av styrka som inte längre finns
av en fasad som sakta börjar blekna

det har nästan gått tio år
sedan en 48åring
lärde mig en läxa
jag aldrig kommer att glömma