Den uteblivna närheten, kramarna som aldrig nådde fram. Ersätts med ännu en tegelsten i den osynliga muren. Distansen som aldrig kommer minska. Band som måste kapas. Isflak för hjärtan åt olika håll, längre och längre bort från varandra.

Hon stirrade på telefonen. Det avslutade samtalet. Gjorde fortfarande lika ont, precis som när han var liten. Hur mycket hon än önskade, hur många ljus hon än blåste ut fanns inte det där speciella bandet mellan dem. Ännu en gång fick hon det bevisat: blod är inte tjockare än vatten. Sorgen över dem levande tärde på insidan.