Försök att förstå vännen. Ingenting är heligt längre. Inte ens du. I din härlighet vännen. Du borde ha gått längre. In i din förtvivlan. Ha naglat fast dig vid den. Som igår. Kväll. Nej natt. När du ropade i kraniet. Din skalle vännen. Där det ekade så tomt. Som ett vinterpalats hör du du. Ett alldeles eget. Där fick du irra omkring. Mellan spegelsalarna. Tvingades att se dig själv. Överallt. Under ockupation. Ha ha ha av tyskarna. Det är i Leningrad du är. I en sådan kyla. Under en sådan ockupation. Det är ett sådant vinterpalats av iskalla salar. Frostiga hallar. Detta är ditt huvud igår. Natt. Säg inte kväll säg kanske kanske kanske kanske. Om du vill att jag ska leva sa du. Om du verkligen vill att jag ska leva sa du. Då får du göra något nu sa du. Nu. För annars tar jag tillbaka mitt liv sa du. Och då jävlar tar jag det röt du. Jag tar det och då jävlar tar jag det röt du. Mitt i din skalle. Och i min. Skalle. För det är i den hand jag vilar röt du. Mitt liv i din hand. Så säger jag sa du. Så ber jag sa du. Men snart tar jag tillbaka det röt du. Igen. Jag tar tillbaka det. Tar det. Vrålade du. Och började bli tjatig.