Jag vill ha byxor som håller ihop mig. Är det för mycket begärt? En skjorta som klämmer in mig. Strama tubsockor för hela kroppen. Ett stålband över pannan som migrän runt halva själen. Jag vill ha ärmar också. Jag vill ha ärmar säger jag. Fyllda till bristningsgränsen av mig själv. Jag vill vara innanför. Aldrig ute. Utanför mig själv. Jag vill ha säkrade gränser. Jag vill ha statliga markörer. En i varje topp. Ett treriksrös på pannan. Alla mina riken är ett Norden som är gemensamt. Det finns inget i mig som inte är jag. För utåt är jag ingen. Jag är inomskärs inatt. Så kan det gå. Blaha blaha. Ramsan i mörkret. Om jag somnar kommer skräcken som en halvrutten morsa över din axel baby. En morsa med ögon som skiner av ond sexig död. Med flabbande trut med tänder som skallrar ut som svart musskit över sänglinnet. Men om jag babblar vidare när jag somnar och drömmer om Ingvar i Nacka. Med världens fulaste fru. Eivor som led av tystnadsskräck. Hur kunde han som var så snygg? Ha en kärring som var så ful? Som en verklighet drömd fast dom är döda båda två. Hoppas han. Kan man det? Hoppas i sömnen? Finns det hopp i drömmen? Tro i verkligheten? Kärlek i twilight? Är det fortfarande fun in Acapulco?