Det var en gång en pojke, vars tankar kretsade kring livet. Medan andra barn spelade fotboll på en grusig skolgård, så satt pojken på en bänk och iaktog hur sanden yrde i luften. Pojken hette Sam. Han var tyst och skötsam, men i hans huvud kryllade det av liv. De få gånger han pratade, så ställde han frågor. Frågor som varken barn eller vuxna förstod sig på.

Sams föräldrar hade tidigt förstått att Sam inte var som alla andra. Sams pappa hade hoppats på en buse. En sportig grabb. Men han hade gett upp hoppet sedan länge. Sam brydde sig inte om sport. Han brydde sig om vädret. Bollar hade väl ingen mening tyckte Sam. Men blommor tyckte han om. De var färgglada, vackra och de förändrades. De försvann om hösten, men kom tillbaka till våren. Det var underligt.

Sam var inte busig men han var nyfiken. Han höll sig inte tillbaka om något intresserade honom. Han älskade när skolan var ute på utflykt. Om han fick syn på en fågel så stannade han och tittade. Han kunde stå där och bara le, medan klassen försvann runt hörnet. Därför tyckte lärarna att Sam var besvärlig. Han hade svårt att lyssna. Han var alltid borta i tankar.

Resten av åttaåringarna spelade tv-spel och lekte med lasersvärd. Sam läste böcker. Gärna om rymden. Sam älskade rymden. Han ville veta allt. Förstå allt.
Han blev alltid lika besviken när det inte fanns något svar.

På nätterna så drömde han om solen, om månen, om stjärnor. Allt var så fint. Han önskade att han någon gång skulle få uppleva allt det där på riktigt. Han visste inte då att drömmar kunde bli sanna.

En dag när solen sken starkt på himlen, så skulle klassen till ett muséum. Ett rymdmuséum. Sam var ivrigare en någonsin, att få komma till skolan. Det kändes bättre än julafton. Han skuttade på trotoaren och för en gångs skull, så lade han inte riktigt märke till omgivningen. Tiden gick långsammare en den brukade göra. Det kändes som evigheter innan klassen stod samlad utanför muséet. Nu skulle Sam äntligen få svar på sina frågor.

Klassen kom in i en stor lokal med högt i tak. Barnens upprymda röster ekade mot väggarna. En tant med yvigt grått hår, dök upp intill fröken. Sam tyckte hon såg trött ut.

"Välkommna till rymdmuséet! Vi ska börja med att gå upp en trappa, så ska jag berätta lite om planeter. Sen ska ni få lov att ställa lite frågor om ni har några."

Sams hjärta studsade av lycka. Lite för fort kändes det som. På andra våningen var rummet mindre. Färgglada planeter hängde i taket. Sams ögon var vidöppna. Han ville se allt.

Längs rummets alla väggar stod tomma bänkar. Sådana bänkar som brukade finnas i parker. Klassen samlades i mitten, under solen som hängde i ett snöre ovanför. Den gråhåriga tanten berättade vad alla planeterna hette. Sam lyssnade spänt, fast han visste det redan.

När tanten äntligen tystnade såg han sin chans och räckte upp handen. Tanten nickade och mötte Sams nyfikna blick.

"Hur stor är rymden?"

Allas ansikten vändes mot tanten, och det blev knäpptyst. Tanten suckade ljudligt,

"Jadu, det finns inget riktigt svar på den frågan. Man bruka säga att rymden är oändlig."

I vanliga fall skulle Sam bara ha nickat lite sorgset, men nu kunde han inte hålla besvikelsen inom sig.

"Men det måste finnas ett slut! Allting tar slut någonstans. Det spelar ingen roll hur stort det är. Någonstans måste det finnas en vägg!"

Resten av klassen och fröken ryckte till av förvåning. Så hade Sam aldrig reagerat förut. Den gråhåriga tanten såg besvärad ut.

"Jag är ledsen men så är det", sa hon bara.

Det räckte inte. Sam kände hur tårarna sved i ögonen.

"Han har rätt, det finns ett slut, men det är långt borta."

Den mullriga rösten fick alla att hoppa till och vända sig om. På en bänk nära fönstret satt en gubbe. Han hade långt ljusgrått skägg, som fick honom att likna jultomten. Fast han var inte klädd i rött, utan i grå tröja och bruna byxor. Hela han såg gubbig ut. Men hans ögon var vakna och han log snällt men kritvita tänder.

"Ursäkta, men jag måste be er att vara tyst, så jag kan fortsätta rundturen."

Den gråhåriga tanten såg ännu mer besvärad ut. Men gubben var lugn.

"Javisst, jag ska inte störa mer."

Alla barnen såg rädda ut när gubben talade. Alla utom Sam. Han fortsatte att titta på gubben. Nu hade tårarna runnit ut över hans kinder. Han vill förstå vad gubben menade.

"Vi fortsätter", sa den gråhåriga tanten och visade med hande åt vilket håll.

Klassen följde efter tanten in i ett annat rum. Ingen märkte att Sam stod kvar.

"Du har ett vaket sinne", sa gubben. Han log med hela ansiktet. "Du är Sam, inte sannt?"

"Ja, jag är Sam"

"Jag tänkte vä det", sa gubben och reste sig upp.

Han räckte fram höger hand. Sam tvekade en sekund, men tog den sedan i sin. Gubben skakde den inte som andra vuxna brukade göra. Han höll den stilla och såg Sam i ögonen.

"Sam av solen.." Viskade han. "Jag har letat och letat"

Sam förstod inte alls.

"Du vet var rymden tar slut." Sams röst var svag, lite försiktig.

"Ja, jag har varit där. Det är annorlunda."

"Jag önskar jag kunde få se det."

"Jag vet, vi kommer att fara dit. Så småningom."

"Men... Vad menar du?"

"Du är född för att leda. Solens rätte ägare. Jag är här för att lära dig. Vi har mycket att göra."

Sen for de mot molnen, gubben och Sam. Ingen såg någonsin Sam igen. Ingen förstod vad som hänt. Sams föräldrar var förkrossade. Sams mamma grät nätterna långa. Men hon vägrade ge upp hoppet, om att Sam var vid liv.

Somliga människor föds annorlunda. Vissa klarar av det. Andra inte. Men allt har en mening. Någonstans bakom ett hörn väntar ditt öde.