"Får vi sluta tidigare?"

"Nej."

"Men varför är du så elak?"

"Jag är inte elak. Tiderna är de som står på schemat."

Hon rynkar liksom på näsan när hon blir arg, så när hon ryter så ekar klassrummet av frustration.

"Kom igen, fem minuter tidigare bara!"

"För i helvete, vi orkar inte jobba."

"Nu sitter ni tysta och fokuserar de sista femton minutrarna så ni får nått gjort."

Hon ryter ännu en gång. Lite högre den här gången, för att verkligen överrösta allt oväsen.

"Vi orkar inte.."

Man ser hur hon börjar få panik. Hon ser alldeles blek och förstörd ut.

"Gör som jag säger nu, och var tysta. Det går ju inte att arbeta i en sådan här arbetsmiljö."

"Men vi orkar inte jobba!"

"Kan vi inte få gå hem nu?"

Det brister för henne. Tårarna börjar rinna i den 51-åriga lärarens ansikte.

Ingen verkar ens märka.

"Inte en gnutta respekt ger ni mig. Hur ska jag kunna hjälpa er när ni inte låter mig?"

Hennes röst brister lite i slutet av meningen, och då tittar någon upp.

"Kan vi få gå hem nu?"

"Gör som ni vill. Gå hem bara. Det här fungerar ju ändå inte."

Det tar åtta sekunder innan klassrummet är tomt.