Jag hade aldrig hoppats på sådan lycka. Jag trodde inte det fanns till. Det var bara i filmerna som den sköna prinsessan fann sin prins, och kärleken skulle finnas där emellan dem för alltid. Men jag skulle aldrig passa bättre, med någon annan människa. Våra händer var som gjutna tillsammans. Vi var ett, och vi hade förblivit så. Men vår saga skulle ändå inte sluta lyckligt. För verkligheten kan vara ond ibland.

Det var den ljusaste dagen på året. Det var midsommar. Lyckliga leenden låg på allas läppar. Solen sken som aldrig förr. Men jag var inte lycklig den dagen. Jag kanske inte var olycklig heller. Jag kände nog inget alls. Det kanske var just det. Att jag var tom. Jag såg ingen mening med någonting. Men den dagen förändrade mig. För det var då jag först mötte honom.

Hela stan hade samlats i parken för att fira tillsammans. Mina föräldrar hade lyckats få med mig dit, trots att jag inte ville. Det var ju midsommar. Jag kunde bara inte göra dem besvikna just då. Så jag följde med. Alla andra sextonåringar var där. De drack öl och var allmänt stökiga. Men ingen verkade bry sig. På midsommar så skulle alla ha roligt.

Jag kände mig inte hemma någonstans, så jag höll mig i bakgrunden. Tittade på alla blommor som hade slagit ut. Sommaren gjorde sig påmind överallt. På kvällen började några yngre att dansa. De spelades lugna sommarvisor. Jag satt på en gammal parkbänk en bit därifrån och tittade. De såg så lyckliga ut. Jag funderade på om jag skulle gå hem. Men jag hann inte resa mig innan någon satte sig bredvid mig. Jag kunde inte med att gå därifrån. Jag sneglade åt sidan. Det var en ung kille, kanske något äldre än mig. Han hade mörkt hår som hängde lite snett framför ögonen.

”Hej…” sa han och tittade på mig under luggen. Han log lite.

Det var något med hans röst. Eller kanske var det hans sneda leende. Men plötsligt gick en svag rysning genom min kropp.

”Hej...” sa jag och tittade ner i marken. Jag visste inte varför med han gjorde mig på något sätt blyg.

”Du dansar inte?”

Ännu en rysning.

”Nej, jag är inget vidare på att dansa.”

”Nej, inte jag heller…”

Han sneglade på mig igen. Lite närmare den här gången.

”Bor du här eller?”

”Ja, eller jo ganska nära.”

”Så du känner folk här”

”Inte direkt...”

Det blev tyst i några sekunder. Lite så där pinsamt tyst. Men sen så bara reste han sig upp. Han ställde sig framför mig och log igen. Nu såg jag honom på riktigt. Han var lång, ganska så solbränd och under luggen skymtade ett par vänliga gröna ögon. Han log ännu mer när han märkte hur jag tittade på honom.

”Ska vi dansa?”

”Du sa ju att du inte var bra på att dansa…”

”Ja, men då har vi ju all anledning att öva.”

Han gav mig en smått retlig blick, tog tag i min hand och drog upp mig från bänken. Jag kunde ju inte dansa, men jag ville inte säga nej. Hans hand kändes så rätt i min. Han drog mig ut på den lilla gräsplätten där folk rörde sig i takt till musiken. Han såg antagligen paniken i mina ögon.

”Ta det lugnt, vi överlever.”

Jag gillade humorn i hans röst. Det gjorde mig faktiskt lite lugnare. Han tog försiktigt tag i mina armar och placerade dem bakom hans nacke. Sedan lade han sina bakom min midja. Jag hade rysningarna i hela kroppen, men blygheten tynade bort när jag såg in i hans ögon. Sommarmelodin i bakgrunden tycktes vara så rätt ändå.

Det går en vind över vindens ängar.
Det fladdrar till i en tyllgardin.
Och jag ska skriva en sommarvisa,
med sol och blomdoft i melodin

Omgivningen fanns inte omkring oss längre. Det var så det kändes. Det var bara vi två, mitt i sommarvärmen. Han och jag.

Ingen av oss märkte när människor började dra sig hemåt. Så tillslut stod vi ensamma kvar. Musiken fortsatte att spela. Samma låt, om och om igen. Så vi fortsatte att dansa. Det fanns ingen anledning att sluta. Det fanns något där. Som en spänning i luften, en dragningskraft. Jag ville inte släppa honom ens för en sekund.

Det var inte för än regnet så smått började droppa i våra ansikten, som vi stannade upp. Vi hade kommit närmare varandra. Hans ansikte var inte långt ifrån mitt.

”Du kanske vill gå hem.”

Orden överraskade mig. Jag hade helt glömt bort mina föräldrar. De hade säkert gått hem för länge sen. Men jag skakade på huvudet till svars.

”Vi kan inte stå här i regnet... Jag vet ett bra ställe att gå till när det regnar. Vi drar”

Det kändes helt rätt.

”Vi drar”, sa jag och log lite busigt. Det fick honom att le likadant.

Utan att riktigt förstå varför började vi springa. Vi sprang längs med gatan, som var tom på människor. Regnet öste ner, men det brydde vi oss inte om. Inget kunde förstöra något så perfekt. Han sprang en bit framför mig och visade vägen. När vi närmade oss floden som gick genom stan, så saktade han ner och stannade. Vi var vid bron. Jag stannade strax bakom honom. Hans vita skjorta var genomskinlig av regnet. Han vände sig om och tittade på mig för en sekund. Sedan tog han min hand och drog mig ner intill bron. Jag förstod inte. Vad höll han på med? Men så duckade han och kröp in under bron. Där var det fuktigt och varmt. Det var mysigt. Han satte sig lutandes mot brons insida. Jag satte mig bredvid honom. Nära…

Vi satt där en stund och bara tittade på varandra. Djupt in i ögonen Sen så sträckte han fram högerhanden i en bekant gest.

”Markus” Han log och tittade nyfiket på mig.

Jag tog handen i min med skakade den inte som man annars brukade göra.

”Mira”, sa jag


Vi satt där under bron hela natten. Vi pratade, om allt. Och när morgonen kom så visste vi allt om varandra. Och vi visste att vi hörde ihop. Vi behövde inte säga något. Vi bara visste.

Solen gick upp och vi tog oss ut från gömman under bron. Vi höll händerna tätt sammanflätade. Han drog mig närmare intill sig och viskade…
”Jag måste åka hem, mitt tåg går snart. Men jag kommer tillbaka.”

Orden smärtade hårt.

”Lovar du?”

Han tittade mig djupt i ögonen.

”Jag lovar.”

Hans andning var i takt med min. Vi var ett, och jag ville inte att han skulle gå.

Då böjde han sig långsamt närmare, och kysste mig. Mina knän nästan vek sig. Hela kroppen smälte av alla rysningar. Tiden stannade...

Men så släppte han mig. Och med ett plågat uttryck i ansiktet så vände han sig om och sprang iväg.

Det var sista gången jag såg honom. Sista gången jag hörde hans röst. Sista gången jag kände hans hand i min.

Han kom inte tillbaka. Men jag ville inte tro att han svikit mig, så jag fortsatte att vänta. Men så en morgon i slutet av sommaren, när regnet föll, så var han överallt. Det stod med stora hårda bokstäver på varenda tidning. Markus Landin 21 år hade rånats och mördats. Han hade hittats först nu, men det hade hänt för flera veckor sedan.

Det krossade mig. Jag kunde inte prata, inte gråta. Jag hade ont i hela kroppen. Jag kunde inte leva.

Ett par veckor senare, så tvingade jag mig ut. Jag gick genom parken, där löven nu föll från träden. Blommorna hade vissnat bort. Jag gick genom stan och ner till bron. Mina ben hade aldrig varit så tunga. Jag tog mig ner under bron och satte mig ner. Dofterna fanns där. Jag blundade och såg hans gröna ögon framför mig. Då kom tårarna. Jag grät hejdlöst.

Det går en vind över vindens ängar.
Det fladdrar till i en tyllgardin.
Och jag ska skriva en sommarvisa,
med sol och blomdoft i melodin

Jag visste att jag skulle vara med honom. Det var menat. Så jag tog mig ut från bron, och gick med säkra fotsteg ner i floden. Vattnets krafter tog över, och jag släppte taget om verkligheten. Jag visste inte var floden ledde, men jag visste att den på något sätt skulle ta mig till honom. Det räckte.