You and your fancy pants.

Prolog:
De där elaka gröna ögonen stirrade ondskefullt in i mina och ett tillgjort kaxigt skratt lämnade hans läppar. Att jag skulle stöta på honom utav allt människor.
”En kvinna? Mästare? I Rodeo? DU, jag skulle inte tro det.” sa han retsamt.
Jag rynkade näsan och gav honom min mest illvilliga min jag kunde ge.
”Vem tror du att du är, kommer hit och berättar för mig vad jag inte kan göra?” frågade jag spydigt tillbaka. Han höjde på ögonbrynen.
”Jaha, och vad ska du göra för att bevisa för mig att jag har fel?” frågade han stöddigt.
Han gjorde mig verkligen arg, hela hans kroppsspråk fick mig att vilja sparka honom så hårt i skrevet att han skulle hosta upp….. ja.. ja arg blev jag i alla fall.
Vad en människa kan göra beror inte på kön, de beror på inställning, personlighet och tillgångar. Det var vad jag tyckte.
”Jag ska visa dig, nästa gång ska jag minsann kamma hem hela köret, mitt framför dina ögon!” sa jag.
Han skrattade ett kort och högt skratt.
”Okej, så nästa champion ska alltså heta Carmen, jo jag ser fram emot de!” sa han och satt cowboy hatten på huvudet. Det fräkniga ansiktet gav mig en sista spydig blick innan han vände och gick. Jag stod frustande kvar och knöt mina nävar. Han skulle få se. Men plötsligt slog verkligheten till mig i skallen som en komet ifrån ovan.
VAD HADE JAG GJORT!?
Hur skulle jag kunna bli såååå bra tills nästa mästerskap?
Jag kunde ju knappt namnen på redskapen som behövdes. Jag behövde en plan och det var fort.
Men låt mig ta allt ifrån början först, det började då jag var fem.