Del 44 – Vem är Amber?

West såg lite obekväm ut med att jag stirrade så efter henne. Jag kunde förstå honom. nu trodde han att jag trodde att jag bara var en reserv till Amber på grund utav likheten och visst hade jag mina tankar om det men det fick vänta. Jag behövde snacka med henne. Precis då hon försvann ifrån synhåll nere vid ingången reste jag mig tvärt och kutade efter henne.
”Car..Camine?!” ropade West efter mig. Men jag kunde inte förklara mig nu, jag fick inte tappa bort henne. Jag sprang ner ifrån läktaren och ut igenom samma dörr som hon försvunnit igenom. Hon hade inte hunnit jätte långt. Jag såg den stora klänningen på avstånd och ökade farten för att komma ifatt.
”Amber!” ropade jag. Hon stannade upp och vände sig om med en frågande blick.
”Vem är du?” frågade jag. Hon synade mig ett tag.
”Vet du inte det?” frågade hon. Jag rynkade pannan. Vad menade hon? Var hon högmodig eller var det något jag faktiskt borde veta om henne.
”Du är Carmen va?” frågade hon. Jag spärrade upp ögonen.
”Du var borta i flera år hos din mammas släckt eller hur?” sa hon och lät överlägsen. Jag såg bara förvirrat på henne. Hon förstod att jag var ovetande och log.
”haha vi har aldrig träffats ordentligt, du har inte träffat någon på din pappas sida ordentligt, Inte sant?” sa hon.
”Är vi släckt?!” frågade jag. Hennes ögon smalnade men hon log.
”Carmen, Carmen. Jag är din pappas yngsta syster.” sa hon. Jag visste att pappa hade tre yngre systrar men den enda gången jag hade haft chansen att träffa dem var på farmors födelsedag då jag var fyra.
Amber skrattade åt min förbluffade min.
”HHAHA du har ju varit isolerad ifrån allt eller hur? Du kom väl nyss hem? För att du var allt för manlig för din mammas smak. Jag vet för att jag har pratat med min bror, din pappa.” sa hon.
”Vi kanske är en aning lika på utsidan men på insidan är vi helt olika, tror du att du är tillräckligt mycket kvinna för West?” sa hon. Hennes panna veckades en aning.
”Du är en reserv Carmen, vilken tur att det finns någon som kan hoppa in och ge sig till Mr Kee då han inte kan få den äkta varan.” sa hon. Plötsligt vaknade jag upp ifrån min chock och kollade ilskt på henne.
”Du kanske vet mycket, mer om mig än vad jag vet om dig, men det är bara fakta, du känner varken mitt hjärta eller Wests så hur kan du säga så?!” fräste jag åt henne. Hon ryggade tillbaka en aning.
”Oj, du verkar vara ett vilddjur med, kanske kan du matcha med West humör i alla fall. Gumman jag behöver inte vara snäll med dig bara för att du är mitt brorsbarn, du har mannen jag vill åt och då får du skylla dig själv.” sa hon.
”VA! Var det inte du som lämnade West din egocentriska hora! Tro inte att jag känner något krav på att behandla dig vänligt heller! Du kan ju försöka locka tillbaka West om du vill men han är ingen hund!” sa jag. Hon sträckte på sig och bet ihop käkarna.
”Du lärde dig inte mycket hos din moster va?” frågade hon stolt. Ilskan kokade på insidan och jag kunde inte hålla tillbaka.
”Nej det verkar inte så va?!” sa jag och slet ifrån henne det fjolliga paraplyet och vek det över knät. Hon drog häftigt in andan.
”Du vet inte vem du startar något med nu, unge… man!” sa hon.
”Nej kanske gör jag inte det, men jag är inte rädd. Om du ursäktar så ska jag tillbaka nu så var det något mer kan du ju skicka ett brev!” sa jag stampade iväg. Hon sa något till mig då jag gick som jag inte hörde. Jag var plötslig så arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Om jag gick tillbaka till West nu var jag nästan hundra procent säker på att det skulle ösas ut över honom. men jag hann inte vända för att gå någon annanstans innan jag krockade i West.
”Carmen vad gör du?” frågade han och la händerna om mina armar. Jag såg på hans oroliga blick ett tag. Amber hade försvunnit och han visste inte vad det hela handlade om men han trodde nog att jag var upprörd för chocken över likheten. Mina ögon tårades plötsligt upp. Amber vilken bitch det var, hur i hela friden hade hon kunnat lura West så grovt att han till och med hade haft henne boende hemma hos sig. Hon kunde ju knappast ha betet sig så där då.
”Carmen det är inte som du tror!” sa West.
”Nej West det är inte som du tror!” sa jag. Jag visste att Amber bara snackade men ändå hade hela hon kommit emot mig som en så stor chock att jag kände mig helt överkörd. Hade hon vetat vem jag var men inte sagt något? Pappas syster? Hon var nog bara två år äldre än mig. Ett sladd barn till mina farföräldrar. Jag hade verkligen varit isolerad hos min moster. Men det var inte det jobbiga. Det jobbiga var att jag och West inte hade snackat om allt det här än och även om jag kände mig säker då jag fräste till åt Amber så var jag inte hundra procent. Varför hade hon helt plötsligt fått för sig att hon skulle ha tillbaka honom? och Skulle hon kunna göra det? West var väl stadigare än så? Var han det? Det jobbiga var att jag faktiskt inte visste. Det var ju så mycket som hade chockat mig om honom, vem sa att det inte fanns något mer att bli ställd över.
”West vi måste verkligen prata men inte nu.” sa jag och höll tårarna tillbaka men det gick inte att dölja för honom.
”Carmen berätta vad det är?” frågade han.
”Inte här, jag måste klara tävlingen!” sa jag. Precis då jag sa det räknades vidare deltagare upp. Mitt nummer fanns med men varken jag eller West reagerade. Vi båda hörde det men såg bara alvarligt på varandra.
”Jag går och gör mig klar nu!” sa jag och gick förbi honom. Tårarna som var på väg byttes tillbak till ilska igen. Jag skulle utnyttja det till att vinna idag och skulle Kevin så som säga ett enda ord till mig skulle det vara synd om honom. Riktigt synd.

Jag hade kommit vidare med goda marginaler och West hade grattat mig med en nästan lite frågande attityd. Jag var nöjd över min insatts, jag var ju vidare ännu en gång men jag behövde stilla mitt sinne och mina tankar innan jag kunde känna något annat än ilska och osäkerhet. West sa inget heller. Han var nog en som förstod precis dessa känslor.
Jag försökte sortera i huvudet på vägen hem i bilen.
Amber var min faster. Hela den biten var en chock men jag kunde sortera den fort, den var enkel att förstå ändå. Det rätade ju ut en del frågetecken. Men resten. Att hon nu ville ha tillbaka West som om han var någon slags ägodel. Var det för att jag var men honom nu? Varför hade hon bestämt sig för det? Var hon inte med Morgan?