Del 45 – min lilla farmor.

Efter att vi hade ätit tog West tag i min handled och drog med mig upp för trappen. Kai hade precis vaknat och kollade storögt på oss då West kom släpandes på mig och drog in mig i hans rum. Han tog mig om axlarna och satt mig på sängen som om jag var någon slags docka.
”Carmen nu är det min tur att tvinga dig till att snacka!” sa han och såg seriöst på mig.
”Jag vet att Amber kanske kom som en chock men när jag sa att jag föll för skönhet så… alltså att du är lik henne har inget med mina känslor att göra.” sa han.
”West jag visste hur hon såg ut.” sa jag. Han blinkade till och kom av sig.
”Men då..” sa han men min ljudliga suck avbröt honom.
”Varför jag är upprörd har inte med likheten att göra även om jag vill snacka om det med. Jag är bara rädd att…” sa jag och såg oroligt på honom.
”Amber var inte alls som jag trodde, hur kunde du någonsin falla för henne?” sa jag och blev plötsligt lite upprörd. Han blundade, suckade och satt sig bredvid mig på sängen.
”Har jag inte sagt det?” sa han. ”Hon var vacker och hon lurade mig helt enkelt. Hon spelade på mina känslor och hon spelade teater med sina egna.” sa han. Jag sänkte ögonbrynen och nickade.
”Men om hon skulle få för sig att ta tillbaka dig. Att förföra dig och ge dig allt du vill ha, skulle du ta det då?” frågade jag och såg ner på mina knän. West sträckte på sig och såg på mig. han verkade plötsligt lite stött.
”Tror du det?!” sa han chockat.
”West jag vet inte, jag tror dig när du säger att hon kunde luras, de hon sa idag gjorde hon med sådan övertygelse att jag tror att hon hjärntvättade mig en aning.” sa jag.
”Du pratade med henne?” frågade han. Jag nickade.
”Jag behövde veta vem hon var.” sa jag. ”Vi är släckt, precis som jag trodde.”
West såg seriöst på mig och ögonen vidgades en aning då jag sa det.
”Men det var inte det som upprörde mig. West hon har bestämt sig för att hon ska snärja in dig i sin magi igen och hon verkar så övertygad att jag blir rädd.” sa jag och kollade bort.
”Vänta… du är inte arg över Amber och det faktum att ni ser likadana ut men för att du är rädd att hon ska få mig på fall?” frågade han. Jag bet mig i läppen och nickade.
”Och för att hon är en bitch.” la jag till. West skrattade plötsligt till.
”Det finns inget hos henne jag gillar, hon har inget att komma med när det gäller personlighet och jag skulle nog inte palla att ha henne här.” sa han.
”Carmen sluta fjolla dig.” sa han och puttade till mig på axeln så att jag föll ner på sängen.
”Amber fick bara min kropp, inte mitt hjärta och nu är det försent för någon annan att ta det.” sa han och reste sig. Jag satt mig upp och såg på honom.
”Va? Varför är det försent?!” frågade jag upprört. Han la handen på dörrhandtaget och vände sig om.
”För att det redan är någon som har det.” sa han och blinkade åt mig. Innan jag hann förstå hade han lämnat rummet. Sakta smög sig ett leende upp över mina läppar. West hade blivit starkare som person sedan jag först såg honom. han verkade inte lika rädd för att visa känslor, var det pågrund utav mig?

Jag rullade runt i hans säng och höll tillbaka ett glädje tjut, om han nu var så säker så behövde jag nog inte oroa mig. och nu kunde jag också glädjas över segern att jag kommit vidare.

Nästa dag skuttade jag ner på gården för att börja träna men när jag stod och ryktade Zoro började jag tänka på Amber. Hon hade döpt den här hästen. Jag var inte orolig över hennes ord längre men jag började fundera på det hon sagt om att vara min faster och nu när chocken hade lagt sig hade jag börjat kunna tänka klarare. Var hon min farmors sladdbarn? Jag rynkade pannan. Pappas lillasyster. Som var så lik mig? det kändes skumt. Hon verkade inte h något problem med att ljuga, så skulle jag bara tro henne? Min pappa var rätt ung och…. Hade han inte bara storasystrar? Hade jag verkligen varit så isolerad att jag inte ens uppfattat en faster som ser precis ut som mig? ju mer jag funderade på det desto mer tyckte jag att det var något som inte stämde.
Skulle jag ringa farmor? Jag hade nästan ingen uppfattning om pappas sida utav familjen och hade aldrig riktigt pratat med mina farföräldrar, men jag hade en liten telefonbok med deras nummer.

West kom in i stallet och log emot mig.
”Du ser bekymrad ut.” sa han. Jag blinkade till.
”Ja… du vet att jag sa att Amber var min faster…” sa jag. Han stannade vid boxdörren och sänkte ögonbrynen.
”mm..” sa han.
”Det känns så konstigt. Mina föräldrar är unga och mina farföräldrar med men inte såå unga…. Tjejer kan ju inte få fler barn när de fyllt 50.. typ och när jag föddes så tror jag min farmor var runt 51 eller så.” sa jag. Han höjde på ett ögonbryn.
”Jag menar, visst finns det en chans att farmor fick ett barn då men… det känns som att man skulle ha hört mer om det. Och.. jag tror inte pappa har någon lillasyster.” sa jag. West såg fundersam ut.
”Varför frågar du honom inte?” sa han. Jag snörpte på munnen. Plötsligt vidgade jag ögonen.
”DU! Kan inte du hjälpa mig?” frågade jag. Han höjde på ögonbrynen.
”Hur?” frågade han.
”Jag vågar inte snacka med min farmor men jag har hennes nummer, kan inte du snacka med henne?” sa jag.

Vi satt inne på West rum med telefonen då jag slog in siffrorna.
”Ha högtalare!” sa jag. Det började pipa i luren och efter ett tag klickade det till.
”Elisabeth.” sa en svag men vänlig röst i andra änden. Det var min farmor. Jag drog djupt in andan då jag hörde henne. Hon lät så söt.
”Hej.. jag ringer ifrån staten angående en undersökning.” sa West. Jag stirrade på honom. vi hade inte bestämt vad han skulle säga men han visste att han skulle försöka ta reda på ifall Amber var min farmors dotter. Jag undrade vad han skulle säga.
”Jaha.” svarade farmor lite frågande.
”Vi ska försöka lägga upp en statistik på åldrar och barnfödande.” sa han. ”Så jag tänkte fråga ifall du har barn?”
”Jo det har jag, fyra stycken.” sa hon.
”Då skulle jag vilja fråga hur gammal du var när du fick ditt yngsta barn.” sa han.
”Oj låt mig tänka.” sa hon. ”jag var nog i fyrtioårsåldern.” sa hon. West rynkade pannan.
”Då har jag bara en fråga till, var det barnet en flicka eller en pojke?” sa han.
”Ja det var en pojke.” sa hon. Vi såg på varandra.
”Tack så mycket för din hjälp.” sa West.
”Det var så lite, lycka till.” sa den snälla rösten och vi la på. Vad söt hon verkade vara min lilla farmor men… hur var det nu, det yngsta barnet var en pojke. Min pappa… West rynkade pannan åt mig och vi satt tysta. Vem var nu Amber då?!!!