Del 43 – den förflutna förförerskan.

Vi gick inte mycket längre men det räckte gott och väl för mig, nu i alla fall. Vi åt kvällsfika och när West klev i duschen gick jag in på Kais rum. Jag hade rätt stor lust att gömma mig under täcket i Wests säng men hur fram kunde man vara. Det var nog lika bra om jag sov här nu.
Jag la mig i sängen och försökte smälta allt men det var enklare sagt än gjort. Tillslut fick jag tvinga mig att försöka tänka på annat för att kunna somna. Undra vad Kai gjorde då han jobbade natt? Eller var han bara ute och festade och flörtade. Undra vad West tänkte nu… doh. Hoppas tävlingen kommer gå bra. West har verkligen hjälpt mig mycket. Han är ju riktigt bra på att kyssas …gaah typiskt. Och så fortsatte tankarna. Men förr eller senare lyckades jag somna.

Jag vaknade tidigt och Kai såg chockat på mig då jag satt vid matbordet då han kom innanför dörren.
”Oj har du inte gått och lagt dig än?” sa han ironiskt. Han såg lite tilltufsad ut och jag undrade ifall det var meningen eller ifall han faktiskt hade varit med någon tjej.
”God morgon och god natt då.” sa han och försvann upp för trappen.

Jag gjorde mig klar och gick ut för att hinna träna lite innan det var dags att åka in till arenan.
”Vi tar bilen in idag.” sa West som plötsligt stod vid sidan om och kollade på.
”Okej när åker vi?” frågade jag.
”Klockan elva. Ska inte du ha koll på det?” frågade han och la armarna i kors. Jag snörpte på munnen och log.
”Tur att du har då.” sa jag.

Vi packade ihop och satt oss i bilen.
”Du tar inte ofta bilen va?” frågade jag.
”Nej aldrig typ. Jag kan ta mig dit nästan lika fort med häst så då gör jag det.” sa han. Jag skrattade lätt.
”Du är en riktig cowboy va?” sa jag. Han gav mig en snabb blick för att inte hålla ögonen ifrån vägen för länge.
”Jag har ju inga kor!” sa han.
”Me, man behöver ju typ inte det nu mer. Du har ju häst och hatt.” sa jag och skrattade. Han fnös men sa inte emot.

När vi var framme gick vi först in för att se när jag skulle rida. Först var det vanlig rodeo och vidare deltagande skulle tävla i extra grenen. Vi var inne tidigt som alla deltagare skulle vara och fixade klart så att vi hade lite tid över innan allt drog i gång. Jag hade ett tidigt nummer den här gången med.
Vi satt nere vid manegen då jag såg Kevin gå förbi lite högre upp på läktaren. Han kollade tillbaka men sa inget. Vände bara blicken och fortsatte vidare. Jag var tacksam för det, kanske var han lite ställd att jag hade gått vidare förra tävlingen.

Tillslut drog allt igång och tidig ut som jag var så var det fort över för mig och en lång väntan till första utrensningen. West sa att det var en mycket stor chans att jag kom vidare till extra tävlingen. Både för att han tyckte att jag hade gjort det bra och för att det bara var några få som åkte ut i första akten. Vi gick upp till läktaren och satt oss och under pausen orkade vi inte gå någon annan stans heller. Plötsligt såg jag något i ögonvrån som stack ut. En man i helgröna kläder och plommonstop. Var det morgan? Jag kollade på West för att se ifall han såg honom men det verkade inte så. Jag ville inte det, skulle han fortfarande bli arg då? Jag sänkte ögonbrynen, han brydde sig väl inte mer om Amber? Då borde han kanske inte bry sig om Morgan heller. För visst hade han glömt Amber nu? Eller? West vände på huvudet och jag var nästan säker på att han såg Morgan. Men när han kollade tillbaka på mig var det som att han inte hade sett honom. Skulle jag ta upp det eller bara vara tyst?
”West…. Morgan är här..” sa jag ändå. Han kanske inte blev lika irriterad om det inte kom som en chock ifall Morgan skulle få för sig att komma fram.
”Ja..” svarade han.
”Såg du honom?” frågade jag då. Han höjde på ett ögonbryn och nickade.
”Carmen varför skulle jag bry mig mer om honom? det är lika bra att släppa det.” sa han. Jag spärrade upp ögonen och kunde inte hålla tillbaka ett stort leende. Så stort att West ryggade tillbaka och började skratta.
”Varför blir du så glad?” frågade han chockat med skrattet i halsen.
”Betyder det att du är över Amber med?” sa jag.
”Det har jag ju sagt. Jag var aldrig riktigt kär i henne och jag märker ju nu att det var bra att hon försvann.” sa han. Menade han att det var bra att hon försvann för att han träffade mig då? Han skrattade till igen då jag förmodligen heltvärt hade bytt till ett fundersamt uttryck.
Då böjde han sig fram och pussade mig lätt på munnen.
”Ja det är för att du är här.” sa han som att han hade läst mina tankar. Jag vaknade upp ur min lilla förstelning då och puttade honom på axeln.
”Vad gör du? Jag är ju en man nu, du kan inte pussa mig!” då skrattade han högt till.
”Oj!” sa han bara och skrattade mer.
”Jag ser att du verkar må bra!” sa plötsligt en förföriskt mörk kvinnoröst framför oss. Vi blev båda tvärt tysta och kollade fram. Där stod hon plötsligt som från ingenstans. I klädd en stor benfärgad klänning och ett spetts paraply som skydd emot solen. Håret var vackert uppsatt och ögonen var väl målade och hade den där glimten som skulle kunna suga in vilken man som helst. Till och med jag blev ställt utav hennes fokuserade blick.
”Amber.” sa West lite tafatt och växlade en snabb blick med mig. han visste inte att jag redan hade träffat henne. Han visste inte att jag visste hur lika vi var och det verkade som att han inte alls gillade situationen.
”Skulle jag må dåligt?” frågade han sedan henne. Hon la huvudet på snedd och vände, efter en lång betraktande blick på West, ögonen emot mig.
”Jag ser att det är med en kvinna i mästerskapet.” sa hon. Vad skulle jag göra? det kändes inte som att jag kunde protestera. Hade hon sett och hört oss? När jag inte svarade log hon sött emot mig och såg sedan på West. Hon tog några långsamma steg närmare honom och böjde sig en bit över honom. Han lutade sig lite bakåt för att inte vara allt för nära henne.
”Du är fortfarande frestande.” sa hon och la försiktigt ner handen på hans lår. ”Och inte mindre för att du verkar vara upptagen.” sa hon och gav mig en sned blick. Vem var hon och vad trodde hon att hon kunde göra. Hon rätade på sig och neg för oss.
”Hoppas vi ses igen.” sa hon och vände för att gå. West gav mig en lite brydd blick.
”Förlåt, det är lika bra att inte tjafsa med henne, jag tror bara hon gillar det.” sa han. Men jag hade kvar blicken på kvinnan som var på väg bort. Varför var vi så lika? Skulle jag springa efter och fråga? Kanske visste hon….