Del 47 – när allting spricker

Jag kom ut på ytter trappen precis då West släppte ner henne ifrån axeln hon legat vikt över. Men hon tappade balansen och föll med baken rakt ner i sanden. Hennes skrik tystnade och hon började hosta och fräsa. Jag stirrade bara på dem och West vände sig om.
”Åh du har vaknat. Jag är i stallet!” sa han och började gå.
”Kom tillbaka din loppbitna gorilla!” skrek Amber och reste sig. Men när hon tänkte gå efter honom vrickade hon foten på sina höga klackar och föll igen.
”Oj! Hur gick det!” sa jag utav reflex och tog några få steg framåt. Hon reste sig inte men hon gav mig en ondskefull blick igenom det nu rufsiga håret.
”Du gillar det här va?!” sa hon argt. Jag rynkade pannan.
”Vad får dig att tro det?” frågade jag skarpt tillbaka. Hon fnös och tog av sig skorna med hackiga rörelser.
”Carmen, pappas lilla älskling!” sa hon. Jag gav henne en oförstående blick.
”Förresten. Varför ljuger du?” frågade jag.
”Om vad?” frågade hon tillbaka och reste sig upp med skorna i handen. Men när hon försökte stötta på foten haltade hon till.
”Shit.” mumlade hon.
”Du är inte min pappas syster!” sa jag.
”Vad får dig att tro att jag ljuger om det?” sa hon argt.
”Min pappa är min farmors yngsta son.” sa jag. Det var som att Ambers ansikte kallnade och blossade upp utav ilska på samma gång.
”Jaha men tänk om din farfar var en skitstövel och låg runt med andra?” frågade hon och det var som att hon spottade fram orden. Den där damen hon brukade spela var borta och den råa, förmodligen äkta Amber stod nu framför mig.
”Va? Var det så?” frågade jag med stora ögon.
”NEJ SÅ VAR DET INTE!” skrek hon. Plötsligt fylldes hennes ögon med tårar och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra eller säga.
”Men varför är vi så lika då!” frågade jag förvirrat. Hon kunde inte undgå att se min förvirring. Hon andades häftigt och försökte hålla tillbaka gråten. Plötsligt blev jag orolig för henne. Vad var det som hade hänt henne, varför var hon så här och VEM var hon?!
”Du tror att du kan få vilken man som helst, visst är det så!” sa hon övertygat.
”VA?! Amber du känner inte mig, hur kan du säga så? Jag har alltid varit en utav killarna, jag har aldrig, med dina ord, haft en kille.” sa jag upprymt. Hon sänkte ögonbrynen.
”Men du är tydligen viktigare än mig!” sa hon argt.
”VA?! SLUTA!” skrek jag . Var fick hon allt ifrån.
”JA! Då du föddes var det ingen fråga om saken, jag blev lämnad medans du fick allt!” skrek hon tillbaka. Jag stod tyst. Vad snackade hon om nu? När jag föddes? Vadå?
”Amber du måste förklara för mig vad du snackar om!” sa jag. Hon rynkade på näsan.
”Jag har försökt att beskydda hans hämlighet men jag tänker inte bry mig mer, han älskar inte mig så då får han skylla sig själv!” sa hon upprört.
”CARMEN JAG ÄR DIN SYSTER!” sa hon. Jag såg på henne. Det var som att tiden stannade ett tag. Jag kunde inte få ihop det hon sa. Jag hade bara en syster.
”Innan du var född låg din pappa med min mor, han smög ut till henne och lämnade din mamma med din storasyster om kvällarna. Men min mamma blev gravid och till att börja med så tycket han att det var okej så länge ingen visste att det var hans barn. Jag föddes och växte upp. Men ett år senare fick han en dotter till med din mamma. Du!” sa hon. Jag stirrade på henne. Försökte hon hjärntvätta mig? kunde det hon sa nu vara sant?
”Han fortsatte att komma hem till oss men med längre och längre mellanrum. Jag brukade vänta till sent på natten för att få se honom men efter ett tag började han bara se på mig med oroliga ögon! Han föste undan mig och började bete sig annorlunda. Tillslut en kväll kom han sent in på natten för att tala med min mamma. De satt i köket och jag stod vid dörrkarmen till mitt rum. Det var mörkt och de hade endast tänt ett ljus. Jag kunde inte höra vad de sa men allt jag minns var då han stegade ut ur huset och lämnade min mamma tyst och stilla på stolen. Den långa svarta rocken och den höga hatten blev en gestallt i nattljuset då han öppnade dörren och försvann. Mamma var tyst men då jag nyfiket kom fram till henne grät hon. Tyst och stilla. Hon torkade tårarna och sa att det inte var något speciellt. Och det trodde jag på.” fortsatte hon. Hennes uppjagade och arga ton sänktes sakta men säkert till en ledsen och sorglig ton. Hon såg ner på sina skor som hon höll i handen.
”Jag fortsatte att vänta på honom. Att pappa skulle komma hem. Men det gjorde han inte. Då såg jag honom en dag på väg någon stans. Jag bestämde mig för att följa efter och överraska honom men det ändrades fort. Han gick fram till en vacker kvinna och tog henne i sina armar. Bredvid stod en liten flicka. En flicka som trotsigt hade dragit ur rosetten ur håret. Det var du och redan då var vi lika. Det var då jag förstod att han aldrig skulle komma tillbaka. Han hade valt bort oss och jag var det enda som skulle kunna avslöja honom och det han hade gjort. Så jag sprang där ifrån och grät. Jag tänkte skydda honom, kanske kom han tillbaka ändå. Men nej, han hade valt dig. Fast att jag kom först.” sa hon. Jag stirrade ut i tomma intet. Det var en så stor chock. Var det sant. Tårarna trängde på. Både för det pappa hade gjort och för det hon berättade. Hennes manliga förebild var min pappa som hade huggit henne i ryggen och gått. Inte konstigt att hon var som hon var. Hon sökte bekräftelse i andra män då hon egentligen bara jagade den far som hade valt bort henne. Men allt det var ändå inte riktigt rätt. Min mamma var egentlige hon som hade blivit huggen i ryggen.
”Men han hade ju redan en familj!” sa jag upprört. Amber såg på mig. länge och stilla.
”Jag vet.” sa hon tyst. ”Jag har hållit koll på er.” sa hon och strök håret ur ögonen. Men hårstrån fastnade i ansiktet pågrund utav hennes blöta kinder.
”Och nu väljer han bort mig, igen framför dig.” sa hon. Jag blinkade till. Pratade hon om West nu?
”West? Det var ju du som högg honom i ryggen!” sa jag. Hon sänkte ögonbrynen.
”Men det var han som kastade ut mig!” sa hon.
”Du kan inte resonera så! Hör du inte hur fel det är!” sa jag upprört. ”Du vill bara ha tillbaka honom nu som en revange för att pappa kom tillbaka till min familj. Det är helt fel. Jag förstår att du har haft det tufft men det har varit svårt åt båda håll. Jag..vet inte vad jag ska säga, det är så mycket.” sa jag och kände plötsligt hur knäsvag jag blev. Det flimrade framför ögonen men jag behövde hålla mig samman. VAD VAR DET HÄR?! Skrek det i mitt huvud. Hon grät, tyst. Som hon beskrivit sin mor. Jag visste att det var mycket hon gjorde fel i den här saken men skulden var i slutändan ändå min fars. Tyst gick jag fram till henne. Hon var min syster. Vi skulle inte vara emot varandra. Vi borde hjälpa varandra. Sakta la jag armarna om henne och höll denne när. Gömde mitt ansikte i hennes tjocka hår och hon rörde inte en fena. Och så stod vi, länge och stilla.