Del 46 – bakom soffryggen

På kvällen satt jag och bröderna i soffan och såg på TV. Jag hade ridit in till staden under dagen och handlat allt möjligt som behövdes till huset och som jag själv behövde. Killarna hade jobbat på och alla verkade en aning sega. West satt nerhasad i soffan med skjortan halvt öppen och Kai låg över långsidan med händerna bakom huvudet. Själv hade jag dragit på mig ett par förstora mjukisbyxor och blusen som Kai hade köpt åt mig. Han log svagt då han såg det.
”Jag förstår inte hur folk kan tro att du är en man..” sa han då jag hade satt mig. West gav mig en sned blick men kollade sedan tillbaka på TV:n.
Jag snörpte på munnen.
”Lite manlig är jag nog.” sa jag.
”Hehe inte med de där kurvorna, den där blusen gör mig riktigt..” sa han men blev avbruten utav West låga röst.
”Tyst Kai.” sa han utan att röra en fena. Kai blev tyst men ett svagt leende syntes i hans ansikte innan han la ner överkroppen igen. Jag sneglade emot West. Jag var verkligen inte lika rädd att snacka med honom längre.
”Tycker inte du om min blus?” frågade jag och lutade mig lite emot honom. Han vände ansiktet emot mig och kollade snabbt upp och ner över min överkropp, men han vände fort tillbaka blicken på TV:n innan han svarade.
”Jo den är väl fin.” sa han lite likgiltigt. Jag sänkte ögonbrynen. Varför blev han så stram för?
”Varför bad du mig att genast byta kläder då när jag hade den förut?” frågade jag. West var tyst som om han inte hörde mig men såg sedan lite finurligt på mig. men han vände bort blicken igen och sa inget.
”Haha vaad?!” frågade jag åt hans blick. ”Varför är du så skum?” frågade jag och puttade honom på axeln. Han suckade och skakade på huvudet. Då började Kai att skratta och jag vände frågande på huvudet för att se på honom. det var inget på TV:n som var kul så varför skrattade han.
”Vad?” sa jag.
”Ah jag vet nog vad det här handlar om.” sa han. West såg på honom som om han inte trodde att Kai kunde förstå.
”Se inte på mig så där, jag är en observant lillebror, jag känner dig nog bättre än du tror!” sa Kai åt hans blick. West höjde på ett ögonbryn.
”Okej det här är vad jag tror. När du hade den där blusen i stallet så blev West så frestad att han inte kunde koncentrera sig helt på jobbet och han vill alltid ha kontroll så han tyckte att det blev jobbigt att han inte kunde kontrollera sina ögon och bad dig då och byta.” sa Kai och hans leende var överdrivet stort. Det var tyst ett tag tills West fnös och vände tillbaka blicken emot TV:n ytterligare en gång.
”AAH jag har rätt! Du har inget att säga!” ropade Kai. Själv satt jag bara och stirrade.
”Du är inte så himla hård!” sa Kai och skratta. Plötsligt började det bränna i kinderna. Var det så? Jag som trodde att han bara var super svårflörtad.
Jag vände fort tillbaka blicken till West och stirrade nästan på honom och han ryggade smått tillbaka.
”Vad?” sa han chockat.
”Säg något då!” sa jag. Han öppnade munnen och blinkade som om han inte visste vad han skulle svara.
”Jag.. jag gillar inte att, asså nej sluta! Vad ska jag säga?” frågade han lite upprört. Då började jag le.
”Så Kai har rätt?!” frågade jag. West så lite brydd ut. Kai skrattade tyst.
”Han vill verka så opåverkad men du får hans ögon att rulla Carmen!” sa Kai.
”Men ge ger!” sa West och jag kunde antyda ett svagt leende på hans läppar.
”Du behöver ju inte hålla in några sådana känslor nu!” sa jag åt honom. Han kollade på mig och log snett.
”Jo jag tror nog jag måste det!” sa han.
”Va varför det?!” frågade jag lite upprört.
”Han är ett vilddjur!” sa Kai.
”Jag snackar inte med dig Kai!” sa jag lite brytt.
”Sorry!” sa han och höll upp händerna. Jag såg på West och sänkte ögonbrynen.
”Då är det väl jag som får se till att inte hålla tillbaka så att jag får med dig!” sa jag och stack ner handen innanför den öppna skjortan. Han såg lite finurligt på mig igen och jag log lite kaxigt tillbaka.
”Åh jag lovar att du får med mig!” sa West och brottade plötsligt ner mig på rygg i soffan.
”HEY! Vad i hela friden!” ropade Kai. Både jag och West såg på honom och han stirrade lite chockat på oss. Det var tyst ett tag innan Kais ansikte mjuknade en aning och han reste sig.
”trevligt… trevligt!” sa och gick.

Solen strålade in igenom persiennerna och jag öppnad sakta ögonen. Hade jag somnat på soffan? Jag såg mig sömnigt omkring. Klockan på TV:n visade kvart i sju. West brukade gå upp klockan sex och jag kockan åtta så jag behövde inte skynda upp. Men precis då jag satt mig upp hörde jag hur någon klampade in i hallen och en bekant kvinnoröst som sa:
”Vem försöker du lura!” automatiskt la jag mig fort ner i soffan igen, gömd bakom soffryggen.
”Vem är det som… luras här?” frågade en mörk röst. Det var West men vem var hon. Jag hade ju mina aningar men jag vågade inte kolla upp ifrån soffan. De stod ju precis i samma rum.
”Sluta nu, jag vet att du vill ha mig!” sa hon och jag hörde hur den lilla byrån som stod vid dörren till köket smällde emot väggen. Vad hände egentligen? Jag vågade inte kolla över.
”Vad ska jag behöva göra för att du ska förstå!” sa West.
”Om du inte gillar mig längre så skulle du inte ha kvar halsbandet.” sa hon.
”Vem säger att jag har kvar det?” frågade West.
”Du har ju inte gett tillbaka det.” svarade hon. Halsbandet, då var det nog Amber men vem annars skulle det vara. Det lät som hon med.
”Så du menar att jag måste ha kvar det för att jag inte gett det till dig?” frågade West kaxigt. Det var tyst ett tag. Jag låg på helspänn. Vad hände?!
”Du kan inte ha kastat det!” sa hon plötsligt bestämt.
”Vet du Amber det spelar ingen roll. Varför har du plötsligt fått för dig att du vill vara med mig igen? Du är ändå bara ute efter en man så vad spelar det för roll om det är jag eller någon annan, det finns massor utav andra män.” sa han.
”Du kommer nog aldrig förstå men Carmen är inte flickan du vill ha!” sa hon. Jag rynkade på näsan och sänkte ögonbrynen där jag låg.
”Säg inget om Carmen, vad vet du om henne? Jag vill att du går här ifrån nu. Jag har inte tid för dig och du slösar bort din egen tid.” sa han. Jag knöt nävarna. West var rak med henne och det gjorde mig glad men varför gav hon inte upp. Jag började lyssna noga. Det var helt tyst. Vad hände..? byrån slog emot väggen igen och det var helt tyst.
”Ah.. aje!” sa plötsligt hon jag förstod var Amber. ”Släpp vad gör du?” sa hon.
”Nej, vad gör du! Det hjälper inte att du försöker ta på mig, jag vill att du går!” sa han. Det var tyst igen. Jag höll på att dö i soffan! Jag ville bara resa mig och skrika men jag höll tillbaka allt jag orkade. Plötsligt skrek Amber till och jag satt mig chockat upp, men det enda jag såg var hur West försvann ut igenom dörren med Amber över axlarna.
Då reste jag mig hastigt. Jag skulle springa efter, den där Amber var farlig