Där ligger hon. Ovetandes om sitt öde. Hon är försvarslös i min närvaro. Min kropp törstar och jag har svårt att hålla mig tillbaka. Men jag måste få titta på henne en stund till. Hennes bröstkorg som lyfts och sänks fridfullt i takt med hennes andetag. Hennes ådror som lyser svagt lila genom hennes tunna hud. Jag föreställer mig mina tänder som lätt tar sig igenom och hittar det varma färska blod, som jag suktar efter. Det skulle vara så lätt. Jag vet att jag har all makt jag kan få i denna stund, och jag överväger om jag ska utöva den nu eller senare. Hon är så vacker och skör där hon ligger, jag vill inte förstöra det. Men min strupe brinner och det avgör.

Jag tar mig ner från fönsterkarmen och mina nakna fötter vandrar tyst över golvet. Dofterna omfamnar mig och jag får anstränga mig för att inte kasta mig över henne. Jag vill göra det här långsamt. Jag vill kunna njuta av varje sekund som kan ges. Även om det samtidigt plågar mig. Nu står jag vid sängen. Jag kan höra hennes lugna hjärtslag, med min omänskligt goda hörsel. Ljudet lockar och jag kan bara inte vänta längre. Jag böjer mig ner långsamt och drar försiktigt bort hennes hår, så att hennes hals blottas inför mina ögon. Under hennes bleka hy finns allt jag behöver just nu. Jag vill ha det, jag måste ha det. Jag lutar mig fram och sluter ögonen. Sen släpper jag kontrollen. Mina tänder hugger blixtsnabbt och mina läppar pressas hårt mot hennes hals. Det varma blodet strömmar ner i min strupe, och den otroliga känslan fyller mina sinnen. Min kropp blir starkare och starkare för varje sekund. Jag vet att inget kan få mig att sluta. Det är monstret i mig som härskar.

Blodet tar slut, alltför fort. Jag släpper hennes armar, som blivit blålila av mina kalla händer. Jag backar och blundar hårt. Skulden anfaller, men jag måste tränga undan den. Jag är stark, för det måste jag vara. För jag är ett monster. För jag är en vampyr.