Du är lite egen av dig. Men jag tycker att det är en del av din charm.
Och du, av någon anledning, lyckas ofta att få saker att misslyckas. För det spelar ingen roll vad du gör, de faller till dina fötter i bitar. Men du bara ler och plockar ihop bitarna... och försöker igen.

Du ger aldrig upp, oavsett vad du gör, så ger du aldrig upp. Och det beundrar jag verkligen, för jag är inte likadan. Du tar det du vill ha med ett lätt leende till de omkring dig, och flickor dånar när de ser dig.

Du är som den galna professorn i din källare där du lekar med dina träbitar och hyvlar. För du är otrolig nog att kunna se på en träbit och se en figur i dem. I en bit av ett gammalt trä kan du se en delfin eller en tränymf. Du ser skönheten som gömmer sig i olika saker.

Du är likadan när det gäller människor. Oavsett hur de ser ut så kommer du göra dem vackra bara genom att vara i deras närhet. Du skulpterar människor, hyvlar lite på deras utsida och hittar deras riktiga jag.


Det gjorde du med mig i alla fall. Du gjorde mig vacker... Ditt leende och dina ord smälte den råa utsida som jag hade, skalet jag hade om mig själv. Och du gjorde mig vacker.

Inte för att du tycker att det är det du gör. Du ser inte någonting som "vackert" egentligen. Du är ganska neutral när det gäller sådant. Skulpturerna du gör, gör du inte för att de ska bli vackra. Du befriar bara det väsen som finns under och gör dem fria.

Och det är det som är det vackra med dig. Det är det som gör dig otrolig. Det är det som får mig att vilja omfamna dig och aldrig låta dig gå. Men det måste jag... du gjorde mig fri, men du är inte min att behålla. Du måste göra andra fria, du måste göra andra lyckliga. Jag hoppas bara att du blir lycklig någon dag, du förtjänar det.