Det är så mycket som måste ut,
men sängen har blivit min centralstation
som inte släpper mig ut.

Jag har ord som måste sägas för att de ska kunna förstås,
men telefonen är för långt bort,
jag når inte dit.

Det är turbulens i mitt inre
storm på hög nivå
men det syns inte
utanpå.

Det ringer i mina öron
av allt ljud som vill in
men allt stannar utanför Centralstationen min.