Allting av det vita skiftar. Vi behöver inte söndras. Samlade vi stå och nyanserna rinner in i varandra. Som bläck i vatten. Jag vill andas samma luft som du. Men du får slicka dig själv ikväll. Som en katt. Jag står på egna ben. Ben som borde värka annorlunda. Som Alvedon mot skammen. Som Treo mot skulden. Det blågrå är bakom oss. Men jag kan inte bära dig. Genom eld. Genom vatten. Bara din kärlek. Hur blev jag ditt stolpskott? Ni talar så om mig om nätterna. Flickan i dig. Pojken i mig. Jag nosar mot ett motflyt. Riskerar ett medflyt. Allting måste överges. Alla måste överges. Det blir alltid så. Som en summa att lämna kvar. Summan av våra personnummer. Hela rikets nummer. Min gåva till världssamfundet.

... dagar och nätter blir till mörker. Ljus ljus. Över alla nätter. Genom alla dagars mörker. Jag är helt i händerna. I händer som fattar. Beslut som förstår mig. Förstår. Mörkret är min fiende. Och ljuset. Allt är min fiende. Allting är min vän. Eller bara mitt bästa. Allting är mitt bästa. Min bästa vän. En människa. Flera. Människor som förstår. Jag är i deras ljus. Deras mörker. Över mig under mig och överallt omkring. Jag är deras fiende. Den som inte förstår. Mitt bästa är inte deras. Mitt sämsta. I deras händer. Jag är en komplott. Konspirationen. I mina händer. I mina kalla våta händer. I mina. Deras varma. Händer fattar mina.

Håller.

Omfattar.

Jag hittar dom orsaker jag letar efter. Det finns forskning som pekar på allt. Jag kan ägna halva mitt liv åt att hata min farsa. Eller morsa. Eller hata mina gener. Eller samhället. Jag bryr mig inte om det där. Inget av det. Jag hatar mig själv och det räcker gott det räcker faan ända fram.

Så tänkte jag nyss.

För ett par sekunder sedan.

Men det är historia nu.