Du sa att det var okej,
att vi var starkare än berg,
tillsammans.

Du sa att det alltid skulle vara vi två,
du och jag mot världen
som man ju säger,
För tillsammans, tillsammans var vi starkare än berg,
eller hur?

Men åren gick och din sjukdom smög sig på
som ett tyst litet monster
som infekterade din själ

Varje dag blev lite svårare än den innan
Och du gapade och slog allt du kom åt
i vanmakt

Jag väntade på att du skulle bli bra,
men berget vi stod på började vittra
Och jag såg hur du blev lite tunnare för varje dag som gick

Inget hade haft sånt tålamod som jag,
Sa du och jag visste att det var inte mycket kvar
av vårt berg.

Med galenskap som din nya kumpan började du skrika, gråta, spy,
Och jag gjorde ingenting
Ute ur bilden, jag ville inte se hur du ruttnade bort.

Så en dag kom de för att hämta dig,
Din granne eller nån, hade varnat dem
Så de tog dig med sig, till sin mörka borg

Vårt berg hade förvandlats till en trasig stenhög
men vi som var starkare än berg
kan inte brytas så lätt

Men din sjukdom kom med yxor, hackor och dynamit
sprängde en del i taget
Tills jag var den enda som stod kvar

Och jag tänkte på att du borde stå bredvid mig
alltid bredvid mig,
men det var försent för dig nu,

så jag stod ensam på en grushög
som en gång varit ett magnifikit berg.