Jag skulle vilja uppleva det. Just detta att långsamt komma tillbaka. Bortifrån. Hemåt. Kanske efter en resa? Efter en viss tid. Som att köra bilen. Gärna i mörker. Varför mörker vet jag inte. Jag skulle komma i mörker. Att köra bilen, börja att känna igen mig lite: ett hus här en avtagsväg där. Bara ana. Känna till utan att riktigt se. Känna igen fast bara som en bild. Inte i känslan riktigt. Det jag ser ska då inte betyda något för mig. Ingenting på djupet. Bara som en självklarhet. Ingenting att liksom tänka särskilt på. Bara detta att börja känna igen mig. Och sedan komma närmare och närmare. Börja känna igen mig på riktigt. I mindre saker: träd, stora stenar - och nu också med känslan. Känslan ja. Utan att tänka. Det skulle börja kännas i mig. Inte på något otäck sätt. Nej tvärtom. Pirra lite i magen av att snart är jag där: hemma - den känslan. Jag skulle vilja uppleva den. Se om den finns. Att börja känna igen mig. Ha nåt att känna igen mig i. En hemtrakt. En bakgrund. Ett system.

Mig själv.

Och nu då, som i den bilen. Fast med mörkret bakom. Mörkret som jag verkligen har… gjort... allting… kämpat… bitit… slitit.

För att behålla.

Äga. Mörkret är ingen annan. Mörkret. Är också.

Jag.