Inlåst
och utan sällskap är hon
Hon som höll i katten tills den
slutat andas
Det var hon som tog sin fars tröja
och, efter hans död, alltid bar den med sig

Instängd
och alltid utan mål är hon
Hon som klamrade sig tag i det förflutna
trots nuet
Det var hon som tog steget ut i evigheten
och, innan vi andats, alltid föll mot marken

Utelåst
och aldrig utan saknad är jag
Jag som alltid höll hennes hand
när det blåste
Det var jag som tog över hennes ord
men, innan allt fullbordats, alltid ramlar igen

Du var min balans