Man kan köpa loss dom. Slita dom från väggen. Som samvetsömma vita köpte loss slavar. Till någon sorts frihet. Fem och sju vill dom ha för maskinen. Men här finns inga såna pengar. Men jag får ge hundrafemtio i månaden. Utslaget per kvartal.
Det tidsspannet var länge sedan va?
Begreppet kvartal förbjöds ju -74. Det blev för långa barnbidrag. För menlösa. Men nu börjar kvartalet komma tillbaka. Jajamen. Med stormsteg. Och det får komma igen. Förbudet lättades och hävdes helt –97 efter påtryckningar från Riksförbundet Hem och Skola. Jag säger att funktionen kvartal låter som en vind som anden som Guds vind mellan träden. Jag uppfattar ljudet så. Ljudet av kvartalet: som en härlighet.
Medan hon uppfattar det som störande.
Ljudet är en känslig del av mitt tillfrisknande. Det krävs ett ljud ibland. Till och med ett störande. Men det är ändå sju resor bättre än det första det värsta det ursprungliga. Det kvävande. Ljudet som inte fick bli. Det som tvingade mig att andas: ljudet från maskinen. Maskinen på väggen. Fem och sju vill dom ha. Om man vill äga loss den. Få loss den. En alldeles egen lossning. Som din ägg dom gångerna då barnen kom till jorden.
Ja ja ja.
Allt är bara yta här inne.
Dom behandlar och behandlar mig. Inte som luft nej mer som en förstärkare. Jag kryar antagligen på mig. Sov inatt som en stock. Dom mätte mig i sömnen. Genom infraröd kamera såg dom mig blekt blek som ljusblå lättmjölk i kanterna. Monitorn var i labbet då. Dom skapade mig ett rörelsemönster. Blåkopior. Allt daller som egna liv vid sidorna. Det är ju så det är. På morgonen blev det akut. Jag fick forslas in mot tuberna. Bad om att bli smekt. Om att bli omtyckt tillbaka. Ja jag såg det där omtalade ljuset där inne. Ljuset i fonden alla talar om. Jag var benhård. Blev obekväm. Dunsade in här igen. Radio i fyra hörn. Alla var väderstreck. Jag är pålitlig som du. Själv är jag ingenting.
Tillsammans är vi starka.
Det lärde mig 70-talet.
Om något.
Och nu är jag mätt. Inte utan hunger nej uppmätt. Jag andas knappt. Flickorna såg skrämda ut av att jag knappt andades. Eller också var det bara min egen skrämsel som smittade. Som jag smittar alla med mitt glada skratt. Med mina rosiga kinder. Med mitt tokroliga sätt. Med mina skapligt nya tänder. Men jag fick sova hos dom. Och jag har aldrig varit så tjock. En sa: du har ju ett jack i magen. Jag svarade: ta det bara lugnt flicka lilla. Dom kommenterade inte min tjocklek. Vana proffsiga unga ögon. Vackra i sig själva. Mina ögon har aldrig varit så tunga och grå.
Jag närmar mig själv.
Jag längtar er.
Jag saknar mest dig.
Dig mest.