* prolog *

Det gungar häftigare nu. Jag har svårt att hålla blicken stilla. Vågorna som kommer från nordost får fartyget att kränga allt djupare och djupare. Smaken av sjösjukepiller i munnen gör nästan saken värre. En kemisk smak som påminner om tabletter ämnade att svälja men som ligger kvar i munnen efter ett misslyckat försök att få ner dem. Lukten från byssan har nått bryggan nu. Jag tror det är ugnsbakad lax. Jag får en kväljning och tittar desperat på klockan. Det är bara fem minuter till avlösning nu. Horisonten, jag måste titta på horisonten. En röd boj far plötsligt förbi på styrbord sida och jag hinner göra en sista lägeskontroll innan avlösningen står i dörren med sömn i ögonen och kuddens avtryck på kinden och pannan. Gäspande och med en vattenflaska fylld med kaffe i handen övertar han min plats vid rodret. Jag skyndar mig snabbt genom korridoren som leder ner mot byssan och vidare ut på babords däck, därifrån tar jag mig snabbt bakåt till akterdäck, mitt mål. Jag hinner precis runt akterdäcket mot styrbord sida innan den första spyan kommer. Den försvinner snabbt i virvlarna och skummet. Där står jag en stund och känner lättnaden sprida sig i kroppen. Den varar i ca tre minuter innan det är dags för nästa kaskad. Med knäckebröds smak i munnen sätter jag mig ner lutande mot däckshuset. Jag tänder en cigarett och känner än en gång lättnad sprida sig. Jag drar snabbt in benen då kocken kommer springande med ena handen för munnen och med mössan i den andra. Hans kinder är uppblåsta och han hinner precis fram till relingen innan trycket blir för stort. Han kräks högljutt. Han står där en stund, andas tungt. Sedan vänder han sig om tittar på mig med blodsprängda ögon och springer sedan in i byssan igen. Fyra timmar ledigt, tänker jag. Jag måste försöka sova. Ingen ide att lägga sig i förskansen. Det hissar för mycket. Jag reser mig upp, känner mig kraftlös. Med ena handen mot relingen och den andra mot däckshuset stapplar jag mig fram till trappan som leder in i byssan. Tar mig förbi kocken som just försöker hälla av vattnet från potatiskastrullen utan att skålla sig. Jag går ner för trappan och in i akterhytten. Jag sätter mig på durken, kränger av mig mina kängor och lägger mig i slafen till höger. Kroppen tynger mot den hårda madrassen och jag lägger mig in mot skottet för att inte fara omkring. Jag försöker andas med munnen i djupa drag, i ett försök att somna innan jag blir sjuk igen.
Det dröjer inte länge innan jag somnar av utmattning.