Är hon där nu? Jag kan inte ana henne. Strilar det? Finns inte en jalle. Inga konturer ens. Bara ett ljud. Plumsar det? Faller dom isär innan det plumsar? Jag får tänka tillbaka. Vi var fem. Det var rätt skönt där. Vad varmt det var. En hammock. Det finns såna fortfarande. Själv minns jag dom bara. som ett järtecken. Just det uttrycket: ett järtecken. Vi snackade runt. Omkring och i. Allt möjligt. Det är ju så. Det var bra med henne. Skapligt. Ingen vet något. Vad det är. Som en infarkt när hon andas för tjockt. Otroligt. Att vi ska behöva åldras. Vi som var så unga. Så jävla nyligen. Själv var jag ung för bara sju år sedan. Fast med siffra. Lite längre för dom andra. Vi snackar runt. Jag spelar med. Är med i gänget. Åh Angelie. Du är så fräsch nu. Ute i det fria med ditt virus. Jag hittar på att jag har planerat nåt. Som jag kommer på när jag sitter där. Vilket avskyvärt geni. Så att jag kan gå. Så kan det gå. Det är inte mitt fel. Jag kan fortfarande koagulera. Det faller sig så. Jag är inte missförstådd. Jag är ett geni helt utan förståelse bara. Empatifri. Den enda verkliga. Friheten från.