Tusen dagar från nu
solen gå ner över dagen
vi gå till vila efter slagen
en ros kanske slår ut

tystnad bland gran och furu
stillhet i de små vattendragen
rosslandet i de få andetagen
snart är mer än dagen slut

tröst är inte det jag då vill ha
när pulsen slå sjukligt matt
utan tid, utan ork, utan svar

snälla håll så min hatt
låt den bli det jag lämnar kvar
det är dags att säga godnatt