Varje gång jag försöker närma mig dig ökar avståndet mellan oss. Den enda lyckan jag får är från ditt leende när du ser på mig. Det leendet lyser upp vardagen från den dystra tillvaron jag är så bittert van vid. Jag dansar på en äng inombords varje gång du pratar med mig. Jag svävar på moln och kokar över av lycka endast av din beröring på min hand. Du är så sorgsen och jag önskar att jag kunde lysa upp din vardag som du lyser upp min med din närhet. Men samtidigt som du är det bästa som hänt mig så hatar ja dig för att du får mig att känna så här. Jag är krossad, hjälplös och blottad inför dina ljusblå ögon. Jag börjar undra om du vet om känslorna jag så förtvivlat håller gömda. Känslorna som jag haft ända sen jag utväxlade de första fraserna med dig.