Du är ett märke, en ikon, en kvinna, en rar människa, en kärleksfull person men framför allt var du min mormor.

Fascinerad har du fått mig att tänka. Hur inget får ditt mod att sänka.

Du har i alla mina tider varit stark, precis som trädets färska bark.

Du satt alltid och sticka med garn, framför tv:n ända sedan jag varit barn.

På sommaren vi begav oss till ditt land, vackert men långt ifrån vatten och sand.

Vi träffades i många år, men cancer är inte som andra sår.

Du hade en stor plats i mitt hjärta och din bortgång fick mig att hårt smärta.

Det var en grej jag allt för sällan fick nämna och en dag plötsligt du denna värld lämna.

Det grämde mig att till denna själ, behöva ta ett sista förevigt farväl.