Vilken lång och underlig dag. Så skållhet och trög. Så flytande. Så upplagd för förunderligheter. Som att jag tror att jag ska döda Uffe tänker jag. Snuffa den jäveln. Att mörda är ju som planerat. Istället för dråp som är något annat. Mörda ja istället för farsan. I sitt inglasade jävla balkongsolarium. Med sin svullna aorta. Med sina nya lyxiga hjärtvener. Med sin yrsel som förändrar sin verklighet. Om vi skulle åka till Köpenhamn i några dagar. Så kan han föreslå han sin kroniskt skrällrädda fruga. Bara för att bevisa att det aldrig går. Att det alltid är så mycket i vägen. Så himla mycket som sätter krokben. För inte säger man väl snarskank i i datorn? Så att Uffe hör? Snarskank är väl sotare som snackar? Månsing för tattare på taken? Jag skiter väl i vilket tänker jag. Jag ska döda den jäveln. Mörda Uffe som tack för kaffet. Som tack för farsans sällskap i hans skållheta glasrum. Som är så fint att man inte kan tillåta något annat än njutning. Inget annat är möjligt för så svindyra rutor. Fast det är 45 grader och att man inte ens orkar svara. Dö Uffe motherfucker. Jag ska göra det i smyg. Jag ska skaffa nån med flera rum. Någon med tillgång. Någon med öppna dörrar. Någon utan tröskelvärde. Jag ska knappa fram nån helt annan. Nån som orkar le i spegeln. Nån som vill mig väl din jävel.