Det borde ha varit för längre sedan. Men det var idag.
Som om idag var precis nu. Men idag var ju

förut också. Som när jag fjollade omkring på
min brandgula damcykel. Jag hade just släppts ut

från rättspsyk. Med strikta förhållningsorder: bara titta.
Inte röra. Och rätt vad det är är klockan fem! Som om

jag rörde mig mellan stadens elva ljudfria kuber.
Markerade med små upp och nervända droppar.

Röda på Eniros karta.