Var man än går ser man Dem. Och De tittar tillbaka.

Skrattar

ropa

och skrattar igen

 Hjärtat sitter i halsen. Slå så hårt att det hotar att hoppa ur min kropp.

Men jag är inte nervös. Ingen längtan.

Nej, jag är rädd.

Ny lektion, nya problem. Skorna trycks snabbt mot golvet, ekar i korridoren likt explotioner.

Dem ser mig

De skrattar.

Jag känner de brännande tårana bakom ögonlocken. Jag håller dem tillbaka, låter dem inte se mig gråta. Vet hur mycket dem sårar mig. Skrämmer mig. Skada mig.

Nej,

dörrarna stänger jag, tårarna låser jag in och går in i klassrummet. Förbi den omedvetna läraren, som inte 'ser' problemet.

De kommer in, jag förbli tyst. Jag sluter min själ från omvärlden.

Pappret ligger framför mig, stirra mig rakt i ansiktet. Hånskrattar. Jag klia mig på kinden när läraren tittar upp. När läraren tittar ner igen lutar jag mig lite bakåt. De sträcker på sina nyfikna huvuden. De jävlarna skriver av svaren, svaren som skriker:

"Gör något! Säg åt läraren! Låt dem inte göra så! Men gör någonting då!"

Lektionens slut blir inte mycket bättre. Min vänner skratta åt mig. Gör bort mig för de andra. Skyller på mig. Skriker åt mig. Får de andra att hata mig mera. Men vad har jag gjort dem????

Börjar prata, men förbli tyst. Hatar dem.

 HATAR!HATAR!HATAR!

Men jag förbli tyst. Mera pinsamheter när de högre klasserna kommer ut. De skrattar. Till och med byggnaden skrattar åt mig

Hånar mig för min feghet.

Lärarna kommer. Min blick blev klarare. Kände mig glad för en sekund ...

Jag slokar ihop. Trycker ner mina axlar. Min blick blir död och mina 'vänner' går iväg. Jag dra fötterna efter mig, sätter mig på toan.

Gråter.

Hatar alla!

Samma visa dagen där på ... och alla andra dagarna ...

Men denna personen är inte jag