Naken. Stilla.
Andetagen alldeles ytliga,
försiktigt för att inte störa dig, mamma.

Jag är sårbar som bara den kan vara
som är i behov av en famn.
Din imaginära kärlek, mamma.
Den som skulle funnits där,
från början.

Du tänkte
"livet är inte tillräckligt"
och sade
"Frida. Du är bräcklig
Ändra på dig,
anpassa dig.

Det är det här livet vi lever.

Vi går på lina och vi klagar endast inuti.
Vi är starka, min dotter, skärp dig.
Ändra på dig,
anpassa dig."

Du ser på mina tårar med äcklad min.
Säger att din dotter minsann inte har några svagheter.
Din dotter är inte sjuk,
din dotter är en krigarprinsessa,

hon klarar allt.

Var är din dotter, mamma?
Låt mig få träffa henne,
människan vars avbild jag försökt projicera på mig.
Men misslyckats.

Jag balanserar på linan för din skull mamma,
högt över taken.
Jag försöker signalera till dig,
vilket skådespel jag spelar,
för dig mamma, kolla vad jag klarar.
Se vad jag gör

för att skönja kärlek under dina tunga ögonlock,
då du ser på mig,

högt där uppe

När jag faller.