Som ljuvlig musik det är
när man hör vågorna klucka
mot stranden och man ser
deras vågade spår ner
under vattnet i sanden
just den randen
som är ett spår
att under ytan
också där något pågår
precis, som livet här ovan bär
ögat ser inte allt, som rörs görs
och man känner i sitt bröst
mer lust
för att våga sig mer
och jag tittar upp
möter en man, som ler
och säger, havet det ger
mig en sådan tröst och lisa
här kan man bara vara
utan att behöva bevisa
någonting men ta in ting
och gå hem så jätteglad
även efter en ensam promenad
man har ju haft det böljande vid sin sida
och att bara få se det skummande glatt hoppfullt rida
då känns allt bara så gott att sen hemåt
i skön tralltravande takt kunna glida
till en frukost en morgonbitti tidiga...