Jag hörde ett skämt inatt. Jag vaknade direkt på skämtet. Det var roligt ända in i vakenheten. Jag tänkte: jag ska skriva upp det. Men jag var för sömnig. När jag vaknade igen kom skämtet tillbaka. Som en sur uppstötning. Just det uttrycket: som en sur uppstötning. Skämtet löd: då får jag väl dricka halva dig. Jag kunde se klart nu. Själv löd jag: den första frågan: svar: jag vet inte. Inte jag heller. Det var den typen av morgon. Jag satte mig på sängkanten. Placerade trampdynorna på det svala golvet. Reste mig. Benen lydde mig. Löd. Lydde. Whatever. Jag ska skriva ett brev tänkte jag. Det får bli ett brev. Ett brev är lösningen på dilemmat. På morgnarna går det fint att pissa. Kvällarna är värre. Då måste jag låsa ordentligt. Spola vattnet. Till och med släcka ibland. För att slippa illustrera mig själv med mig själv. Igår kväll gick det inte alls. Jag fick lägga mig till tre fjärdedelar pissnödig. Jag skvalpade när jag snurrade runt och la mig åt ditt håll. När jag tog din hand i mörkret. När jag kramade dina döda fingrar lite. När du försökte krama tillbaka. Som man gärna gör man när man inte längre hör samman.