Del 12 – feber

Jag hörde hur någon klampade upp i rummet men orkade inte öppna ögonen. Jag låg bara stilla och ihop krupen, håret var fuktigt och slickat emot mitt ansikte.
”Camine?” sa en mörk röst. Det var West. Jag hade lust att resa mig upp och slå honom men hade ingen kraft någonstans i kroppen. Det var tyst länge. Hade han gått? Men precis då jag tänkte det kände jag en handflata emot min panna. Jag sänkte ögonbrynen men låg stilla. Jag hörde hur han suckade lätt. Plötsligt lyftes jag upp ifrån det sumpiga lakanet och las emot ett varmt bröst. Jag kisade svagt men hann bara se West röd, vit rutiga väst innan mina ögon slogs ihop. Vart skulle han ta mig. jag kände mig så liten där jag låg ihop krupen i hans famn, men vad var det för idé att spela kille nu ifall han ändå inte skulle lära mig. jag orkade bara inte bry mig just nu. Tillslut lades jag ner i en torr och varm säng, det kändes som att komma till himlen. Jag ville bara sova men när jag kände hur Wests händer började att knäppa upp min skjorta satt jag mig upp.
”Nej jag gör det själv!” sa jag med svag röst. Mödosamt öppnade jag ögonen för att se mig omkring. Var jag i Wests rum? Men jag orkade inte analysera det och frågade bara.
”Får jag låna någon t-shirt?”.
Han reste sig och tog fram en grå t-shirt ur garderoben.
”Tack.” sa jag och tog med mig den in under täcket. Jag hörde hur West fnös men inte långt efter stängdes dörren. Jag tittade upp och rummet var tomt. Fort kastade jag av de blöta kläderna på golvet och tog på mig Wests t-shirt. Den gick en bra bit ner på låren och kändes som ett perfekt natt linne. Jag hasade ner under täcket i den mjuka sängen och stängde ögonen, drog det tjocka duntäcket tätt om kroppen och somnade.

Utan vidare öppnade jag ögonen och såg mig omkring. Jag kände mig fortfarande svag men ändå bättre nu när jag hade sovit ett tag. Rummets väggar var i en matt sofistikerad blå färg och sängkläderna var gråa. Rummet var stilrent och endast några hyllor prydde väggen. Persiennerna var nerdragna i rummet men solen lyste ändå upp omkring mig. jag suckade. Var allt detta förgäves? Att komma ända ut hit till ranchen för att bli utnyttjad. Jag hörde hur lätta droppar började slå emot fönstret. Det var nog så att när det väl började regna så fortsatte det ett tag.
Jag orkade inte röra mig, låg bara helt stilla och ville hem. Men ville jag verkligen det? Vad skulle jag göra där? dricka te, sy och städa och vänta på att bli bortgift. Men jag visste ju inte vad jag skulle göra här heller. Mitt hår hade vuxit en liten bit, kanske en halv centimeter, så det var fortfarande rätt kort. Mamma skulle ju undra, men jag kunde ju bara säga att det hade brunnit eller att jag kanske fastnat eller så. Plötsligt öppnades dörren sakta och West gick lite frågande in. Han stannade vid dörren då han såg att jag var vaken och harklade sig.
”Hur mår du?” frågade han. Jag rynkade pannan.
”Inte så bra…” sa jag tyst. Han nickade fundersamt.
”Är du hungrig?” sa han då. Jag skakade på huvudet.
”Okej..” sa han tyst. Han stod kvar men verkade inte ha något att säga.
”Är det ditt rum?” frågade jag då med svag röst. Han kollade sig omkring som att han inte hade sätt rummet innan men nickade sedan.
”Har du feber?” frågade han. Jag ryckte på axlarna så gott jag kunde.
”Ska jag hämta en temp?” frågade han. Jag rynkade näsan.
”Som man ska ha vart då?” sa jag skeptiskt. Då log han svagt.
”I munnen.” sa han sedan.
”Okej.” sa jag. Han försvann ut och jag kände mig en aning lättare på ett konstigt sätt. Jag var ju sur på West men konstigt nog kändes det som att han brydde sig om mig. jag log svagt men tvättade fort bort leendet. Han kom tillbaka med ett glas vatten som han ställde på nattursbordet och en termometer.
”Här.” sa han och satt sig på sängkanten. Jag stoppade den under tungan och väntade. Det var tyst, men eftersom jag inte kunde säga något med tempen i munnen så kändes det inte som en jobbig tystnad. Jag kunde inte se ifall den hade slutat räkna och pekade på tempen för att få West att kolla. Han böjde sig över mig för att se och plötsligt var det som att tiden började gå saktare. Hans ansikte var närmare än jag någonsin upplevt det och det var som att hans ögon avslöjade en annan sida utav honom. han verkade alltid så stor och stark, manlig och kaxig, lite nonchalant och stöddig men den ljusblåa blicken visade på omtänksamhet och ett speciellt lugn. Det var som att jag kunde se den snälla pojken i den stora manliga kroppen. Han var till och med vackrare på nära håll. Hur kunde jag tänka så? Jag var väl sur på honom? äsch, jag kunde vara sur på honom då jag hade blivit frisk, det tog så mycket energi att vara sur, så nu skulle jag bara uppskatta att han tog hand om mig. han tog tempen ifrån mig och snörpte på munnen.
”Du har feber.” sa han.
”Jag förstod nog det.” sa jag. Han vände blicken emot mig och kollade på mig ett tag.
”Om du var helt genomblöt och kall, varför kom du inte in?” frågade han. Nu var min chans att skälla ut honom. Men i stället drog jag täcket över huvudet och vände mig om. Han sa inget men han satt kvar. Då började jag tänka på att det här var hans rum och hans säng, vart skulle han sova? Hur mycket var klockan? Men när jag vände mig om hann jag precis se hur han drog igen dörren efter sig. Jag kollade ett tag på dörren. West, vem var han egentligen? Jag hade en rätt ytlig bild utav honom. hans snygga utsida och hans ytliga känslor, det var allt jag visste. Visst var det inte så stor skillnad när det kom till Kai men vi hade ändå pratat mer och lärt känna varandra lite djupare. Jag började kallsvettas igen. Jag orkade inte tänka mer, varken på West eller på vad jag skulle ta mig till. Om jag någonsin skulle bli frisk var det nog lika bra att släppa allt för ett tag och sova nu.

Jag vaknade utav mina egna andetag och kollade mig lite panikslaget runt i rummet. Det var svart men sänglampan var tänd och till min förvåning så var West där. Han ställde precis ner en hink på golvet och kollade upp på mig.
”Camine?” frågade han. Jag svalde och rynkade pannan, jag hade otroligt ont i huvudet.
”Lugn.” sa West. Han satt sig på säng kanten och la upp mitt huvud i hans knä.
”Vad gör du?” frågade jag svagt.
”Jag tror din feber har blivit alldeles för hög.” sa han. Han tog upp en våt trasa, kramade ur den och la den emot min panna. Den var sval och skön och jag stängde ögonen. Varför var han plötsligt så snäll? Hade han fått skuldkänslor nu? Var det för att jag skulle förlåta honom för att han utnyttjat mig eller för att han kände att det var hans fel att jag fått feber i första taget? Jag var torr i halsen och som om han var tankeläsare sträckte han sig efter en kopp som stod på nattduksbordet. Med andra armen drog han upp min lite så att jag skulle kunna dricka och han förde kanten till min mun.
”Varför gör du det här?” frågade jag när jag svalt. Han ställde tillbaka muggen och kollade ner på mig.
”För att du är sjuk.” sa han. Men det var något i hans röst som avslöjade honom, det fanns en annan anledning. Han suckade djupt.
”Vart är du ifrån?” sa han. Det fick mig att komma på att det inte bara var jag som inte visste något om honom, han visste ju inte heller något om mig.
”Stan…” sa jag tyst. Han snörpte på munnen men nickade. Tog sedan trasan och kylde ner den igen. Jag kollade upp på honom i det dunkla ljuset. Enda sedan jag kommit hit hade jag ändå sätt något i honom, det var något med honom som jag drogs till men det var svårt att sätta fingret på helt. Jag undrade vad som fanns på insidan. Han kanske inte var så hård som han verkade. Jag kände mig plötsligt lugnare, kanske tryggare. Han lutade huvudet emot väggen och blundade. Jag betraktade honom ett tag. Jag hade alltid gillat att säga att människor var vackra men hade oftast använt det till flickor. Jag hade aldrig tidigare sätt på en man som att han var vacker, eller attraktiv över huvudtaget. Kanske var det för att jag själv kände mig så manlig, ingen man hade tidigare lyckats med att få mig att känna mig som en kvinna, men nu, nu när jag inte ville de så….. jag skakade bort tankarna.
”Sover du?” viskade jag. Han öppnade ögonen och såg på mig. blinkade till som om han faktiskt för några sekunder hade försvunnit iväg till dröm landet. Undra hur mycket klockan var.
”Är du trött?” frågade jag. Han kliade sig i pannan och log svagt, minimaliskt, men jag kunde se det.
”Du var nog till större hjälp på gården än jag förstått, jag brukar inte vara så här trött efter en vanlig dag.” sa han. Jag höll tillbaka ett leende och fann en klocka med min blick. Det stod på kvart över två.
”Oj..” sa jag tyst. Hade han kollat till mig vid två? Två på natten?
”Varför hjälper du mig?” frågade jag igen. Då fick han plötslig ett mycket seriöst uttryck över ansiktet.
Han såg inte på mig men han svarade i alla fall, och den här gången kändes det ärlligare.
”Du på minner mig om någon jag kände en gång.” sa han.