Hjärtslag
i pannan
och ryggraden,
den går ända upp i nacken,
genom hela kroppen,
ilar tanken
på att du skulle ge upp en dag
på att jag skulle lämna mig själv
flyga ur min kropp
lämna allt bakom mig.
Det ilar.
Venen i pannan dunkar,
borrar ett hål
rakt ner eller upp,
till helvetet.
Eller åt höger och vänster,
ingen vet egentligen.
Men att ryggraden går ända från botten,
det är inte lika abstrakt
som helvetet är.

Men det är där jag är
och isande ilande kyla
värmer mina händer
och tanken är lika abstrakt
som tanken i sig självt,
bara ord.
Vener som exploderar,
flygande jaget
och den ständiga ryggraden
som binder mig till jorden,
och gör orden verkliga igen.