Jag var Donia. Jag var ung. Jag var okysst. Jag var på väg till festivalen.

Det var den första av festivalens dagar. Jag måste gå genom den trånga passagen mellan fäderneshuset och flyttblocket. Bortom passagen väntade en ljushyllt man med fräknar. Han bjöd mig skjuts genom kanalen i sin båt. En kajak av den gamla sorten, avbarkad, solblekt, tung och smidig. Han hade hyrt den för festivalen. Han hade valt mig till sin kvinna, denna första av festivalens dagar. Mitt hjärta svällde av stolthet. När vi gick genom festivalens gator lyste han, och skrek slagord av pur karskhet. Sedan kysste han mig vid en vägg i festivalens stora vita hus. Han fattade min blusfåll och tänkte lyfta den, men tvekade när han såg folkmassan och min blossande hud.

Jag skröt för mina systrar, denna första natt på festivalen. Sade att: jag var Donia, och jag hade kysst en man. De sade: vi brukar höra om dig som Vanja. Jag sade: jag kan väl vara Vanja, men jag var en gång Donia, och i kväll är jag åter Donia.

Jag visste att nästa morgon, den andra av festivalens dagar, skulle den ljushyllte åter bjuda mig skjuts i båten. Jag skulle svara avmätt, men ta emot hans erbjudande. Sedan skulle han förvinna i festivalens vimmel, och min sorg skulle inte vara stor.

Jag, Vanja, skulle gå vidare bland marknadens distraktioner. Jag visste. Men i kväll var jag Donia.