Jag kan väl ha varit en tre fyra år.
Jag började känna hur ord vällde upp inom mig.
Det är nog normalt att barn i den åldern har en massa ljud för sig som inte direkt innebär att de önskar kommunicera med andra. Men det speciella för mig var att det kändes som om en del av det jag sa var av privat natur. Något jag kände att jag måste säga, samtidigt som jag var blyg för att någon skulle höra det och kommentera det.
När dom där orden pockade på försökte jag gömma mig. Jag försökte tala tyst så inte orden skulle komma ut och fångas upp av någon som kunde fråga vad jag menade, eller ta det jag sa och lägga det på minnet, kanske för att förhöra mig eller kommentera. Att inte respektera att det jag sa var bara mitt och ingen annans.
Jag minns en gång när mamma hade ett ärende att göra på stan. Hon skulle gå någonstans och ta mig med, för jag var för liten för att få vara ensam hemma. Jag försökte gömma mig i en vrå bakom ett skåp, men hon drog fram mig och tvingade mig att följa med, fast orden bubblade ur min mun.
Men ute på gatan var det lättare. Där var en massa ljud så det hördes inte så mycket att jag mumlade för mig själv. Och hon frågade inte vad det var jag berättade.
För det jag berättade var historier om en pojke som hette Sten precis som jag själv. Men i många avseenden var han min motsats. Jag var nog ganska försiktig av mig, rädd för sådant som jag kunde göra mig illa på och jag hade lätt för att gråta om det gjorde ont eller jag blev besviken. Men min alter ego var djärv och gjorde illa sig stup i kvarten. Och när han hade skadat sig så illa så folk tyckte synd om honom var han stentuff och tyckte att det där var väl ingenting om han så hade brutit bägge benen och var inlindad i bandage från topp till tå.
Men att någon skulle kunna lyssna på mina berättelser var ett problem. Orden fanns där och måste komma ut. Men jag övade mig att mumla dem tystare och tystare. De märktes bara på min andning som kom stötvis, precis som om jag sagt orden, men det var bara luft som pyste ut. Och så fick jag vara i fred med mina historier. Om hur Sten gjorde sig illa och hur synd det egentligen var om honom fast han inte visade det med en min.
Jag vet inte hur länge det där pågick eller hur ofta, men det var nog några år. Och det som för mig idag är den tydligaste minnesbilden av det är den där gången när jag försökte gömma mig bakom skåpet, med alla orden där inne som kändes som om de skulle spränga mig i luften om jag inte släppte ut dem. Nu gör jag det. Det känns skönt.