Att vara bipolär med ADHD
och panikångest i bagaget
är som en ständig flykt

En flykt från mig själv
när jag får tillåtelse till
de friskas rike
även om det bara är en kort stund.

En flykt från alla andra,
som inte bör, får, tillåts se
att jag är sjuk,
jag menar, sjukhus-sjuk.

Att vara bipolär är som att leva innuti en 
bergochdalbana
med fräcka backar som får håret att resa sig.

Att ha ADHD är som
att vara ett levande circusfreak,
och det är en stor hemlighet
för ADHD har bara kriminella,
eller hur?

Att lida av panikångest är att
ständigt vara på alerten
för nästa attack kan komma var och när som helst,
så glöm för Guds skull inte dina lugnande,
människa, du kan ju skämma ut dig!

Att få stiga ner i de friskas värld
är att få komma undan och glömma
alla månader av sjukhusmat man ändå aldrig åt av
övermedicineringen och såklart,
dagliga pep-talks.

Att vara bipolär med adhd och panikångest...
ja, då kan man väl lika gärna sätta dit ännu en diagnos
när man ändå håller på, eller hur?

Så vi säger att du har Borderline personlighetsstörning
på dig med.
Mer eller mindre gör ingen skillnad
när alla väl förstår att du inte är som andra, 
att du är sjuk.

Att vara bipolär, med ADHD och panikångest
är att ständigt ha en plan
planen kan variera när livet ständigt kastar omkull en
men planen finns alltid kvar.

Och två ständiga önskningar:

Kan jag få bli frisk?
Kan jag få vara normal?