Du bar ut dem sista bananlådorna till bilen och sa att det var dem sista. Nu finns bara tystnaden kvar, ingen musik längre, ingen som rotar i kylskåpet och gör varma mackor vid tre på natten. Ingen som kommer hem och skickar ett sms och frågar om inte jag borde sova nu. För att du ser att det är tänt på mitt rum, när jag i själva verket hade somnat med lampan tänd. Ingen som retas vid matbordet, ingen som kommer in och frågar om man kan få låna kameran.

Du är inte kvar längre, ditt rum står tomt och ingen vet om att jag brukar gå in, sätta mig på golvet och gråta. Ingen vet om att jag saknar dig så att det gör ont, för du trodde inte att jag brydde mig så jävla mycket som jag gör. Under alla dessa hemska år så har du varit min räddning trots att du aldrig har pratat känslor med mig eller något sånt, men du har aldrig svikit mig. Under alla dessa år som jag har kämpat med livet, alla dessa år som jag har fått ta mig igenom detta livslånga helvete av smärta, tårar, svek, mobbning. Alla dessa jävla kränkningar som jag har fått höra på varenda dag, du har följt mig och sett när jag har sprungit in på rummet och gråtit i timmar. Du har sett mig växa upp, du har sett mig gråta så mycket att jag inte får någon luft. Du har sett mig överlycklig, du har sett min lycka, du har sett mig på loven, då jag är jag och inte den den andra.Du har sett mig gå igenom allt detta och jag älskar dig, nu ska du flytta och jag undrar hur jag ska klara mig ensam nu.

Det har jag tänkt på länge, hur ska jag klara mig med bara mamma och pappa? När du inte är här med mig. Du kommer att försvinna under den helgen då jag inte ens är hemma och kan säga hejdå till dig. Allt jag vill är att få säga hejdå ordentligt till dig, jag vet ju att jag kommer att träffa dig igen, men jag kommer att sakna dig som fan. Du har varit min räddning och nu försvinner du lite grann, du väljer din egen väg och jag vet inte var jag ska ta vägen själv.

Min väg är inte klar som din är, min är otroligt suddig och jag ser inte mkt alls, jag vet typ vad jag vill, men jag kan inte nå målen. Din väg har alltid varit så rak, du visste tidigt i livet vad du ville göra och höll dig till det, jag bestämde mig tidigt i nian vad jag ville göra. Jag visste inte förrens då att jag skulle satsa på foto, jag har alltid velat och vridit på mig i beslut och saker som jag måste avgöra själv. Jag har alltid velat att andra ska göra dem åt mig, för att jag vet själv inte vad som är rätt och fel. Jag är rädd för att välja fel och vad andra tycker och tänker om mig och vad jag gör. Men du har alltid räddat mig och nu lämnar du mig här ensam, med tystnaden efter musiken som som dog ut. Du lämnar mig med tårar som rinner för alltid, ett brustet hjärta fyllt av sorg och en ensamhet så stor att jag nästan kan ta på den.

Jag vet inte vad jag ska göra, för jag vet inte om jag kan klara detta. Jag blir ensam igen, utan dig. Och denna gången är det inte två månader, denna gången är det på riktigt. Jag visste att denna dagen skulle komma, men inte så snart. Jag vill bara ha dig kvar här, även om jag vet att du måste flytta, du är inte liten längre. Du är vuxen, du har ett eget liv och lever som du vill. Det har du gjort väldigt länge, själv kämpar man med skolan och försöker desperat ta reda på vem jag är. Utan att lyckas med något av det. Nu sitter jag med tårar i ögonen och hoppas på att det blir lättare, men det blir ju aldrig det för mig. Jag har alltid fått kämpa mer än alla andra, jag har aldrig fått något gratis, alltid fått kämpa för minsta lilla sak.

Medans du har fått allting på silverfat, du har aldrig fått kämpa, du har aldrig vetat hur det är att alltid höra orden var man än går. Du har aldrig varit mobbad eller utanför, du har alltid passat in så perfekt, jag är avundsjuk på dig. Jag kan inte klara detta ensam och det vet du, ändå lämnar du mig här ensam med allting. Jag saknar dig redan och jag vill bara att du ska stanna, men de kan du inte. Du måste ju flytta förr eller senare, men jag vill bara ha dig här, för jag behöver dig som mest nu, men det ser du inte.