Ångest.

Jag vill inte, jag vill bort. Torka bort mina tårar som färgas svarta av mascaran som ramar in mina ögon.
Ta bort min rädsla, mina tankar som jag inte borde tänka.
Ni vet dem där extra farliga, dem som man vet skadar en mer och mer men som man ändå inte kan låta bli att tänka?

Det där svarta, det där tunga och svåra. All ångest, alla tårar som exploderar ut. Alla ord som jag bara vill skrika ut och önskar att alla hör dem.

Jag kryper ihop och lägger mig i ett hörn, trycker mig närmare och närmare väggarna. Även om det bara gör mig mer orolig så finns där ändå en trygghet som inte går att förklara. Mina tårar bara fortsätter att rinna.

Så svårt, så jobbigt. Så tufft och jag känner mig så ensam. Så jävla ensam.

Trots att jag skriker orden som fyller mitt huvud så lyssnar ingen på dem. Ingen lyssnar på lilla jag. Ingen lyssnar på dem tysta orden som fyller rummet.