I Värnamo i början av fyrtitalet fanns det två slags taxibilar. Båda var svarta. Den ena sorten hette Dodge och den andra Plymouth. Alla bilar hade gengasaggregat för Hitler hade tagit all bensin som fanns till sina tanks och flygplan. Men ved fanns det gott om.
Dom såg olika ut framtill. Dodge såg ilsknare ut med ett kylargaller som liknade en rynkad panna. Strålkastarna var infällda i skärmarna och liksom kantiga i formen. Plymouth hade bulligare former och strålkastare som såg ut som vänligt plirande ögon.
Men den största skillnaden var hur de såg ut från sidan. Dodge hade ett sluttande bakparti. Det märkligaste var fönstret som satt längst bak. Det var trekantigt och ingick i den sluttande formen, det smalnade av på ett oroväckande sätt. Jag undrade vad som hände om man klev in i en sådan bil och satte sig längt bak. Skulle man bli hopklämd eller skulle man automatiskt krympa så man fick plats där? Eller var det så att i en sådan bil åkte bara människor som var så små att de fick plats?
Att åka taxi ingick inte i vanorna i min familj. Det mesta fanns på gångavstånd och skulle man längre åkte man tåg. När min pappa skulle till jobbet gick han eller cyklade.
Men så hände det sig en dag att pappa beställde en taxi i alla fall. Det kanske var så att han höll på att tillfriskna från en svår influensa och tyckte att han kunde kosta på sig en taxi till jobbet för en gångs skull.
Den beställda taxin kom och stannade på gatan utanför vårt hus. Vi bodde på nedervåningen så jag såg alltihopa klart från fönstret. Taxin var en Dodge, en sådan där med ett litet trekantigt bakfönster. Min pappa skulle åka med den. Och nu skulle jag få veta vad som hände när han klev in i den. Skulle han sätta sig mitt i bilen? Eller skulle han sätta sig längst bak vid det lilla trekantiga fönstret? Och bli förminskad?
Jag minns än idag med vilken spänning jag såg min pappa kliva in i den svarta taxibilen. Han stängde dörren om sig och gick och satte sig längst bak. Han tittade ut genom fönstret och vinkade til mig. Han såg inte ett dugg mindre ut än vanligt.
Och nu lärde jag mig en sak som jag har vetat allt sedan dess. Man blir inte förminskad när man sätter sig i baksätet på en Dodge av tidig fyrtiotalsmodell.