Jag känner mig ensam. Det är så svårt att få kontakt med dig. Har du några känslor kvar? Du har varit så kall den senaste tiden. Jag trodde att vi stöttade varandra men det känns som att vi har glidit isär. Jag vet att du har haft fullt upp med din karriär och allt men vi behöver inte pengarna det har vi aldrig behövt. Vi behöver tiden tillsammans, det är allt.
Men nu gör du ditt och jag anpassar mig.
Det känns inte som att jag räcker till, det känns som att du bryter ner mig. Urholkar mig. Jag försöker vara stark men jag kan inte hålla tårarna tillbaka längre. Du trampar på mig. Jag vet att jag har mina perioder och visst, jag får utbrott ibland men det är du som tar fram mina dåliga sidor. Jag trodde att vi hade ett gemensamt mål men det är tydligt att vi inte vill samma sak längre. Jag tvivlar på om du ens har något mål eller ens tror på en framtid för oss två. Vi har båda förändrats, men jag försöker att se dig, lära känna dig. Det gör ont i mig, för jag ser hur du mår. Jag ser vad du gör mot dig själv. Varför stänger du mig ute?
Du känner inte ens mig längre, du bryr dig inte ens om hur jag mår. Jag känner mig utnyttjad, du tar mig förgivet.

Du behövde mig och jag gav dig allt med glädje men jag vägrar att låta dig trampa på mig längre!

Det är slut.

Med vanliga hälsningar / Jorden